Hollands odling är temligen gammal. Men odlingen är naturens ständiga föryngring, sådan denna af menniskan bedrifves. Och holländska landsbygden ser derföre på sätt och vis ung ut. En färd i Holland är således angenäm, om också ej förtjusande som färden genom ett land af ursprunglig, storartad natur kan vara. För en svensk är det kanske något, ja mycket platt det goda landet. Han befinner sig som på en stor fet pannkaka. Han skall möjligen sakna sina stora ekar; och stenrösena, som derhemma äro hans förargelse, skulle kanske, om det vore möjligt att få se sådana här, framställa sig för honom i en dager, som skulle fylla honom med hemlängtan. Men har han aldrig så litet sysselsatt sig med jordens odling, och är han icke alltför mycket ett vildt barn af en vild natur, så skall han utan tvifvel snart finna sig försonad med den enformiga, men i sin enformighet rika, på detaljer rika milda holländska naturen, der nästan hvarje planta och hvarje vattendroppe vittna om menniskans arbete, och der han, om han äfven skulle önska större och mera omvexlande former, dock sällan stötes af denna naturens förhärjning, som så ofta fyller de halfodlade länderna med sina vidriga sår. Också utöfvar Holland ännu fortfarande sin gamla dragningskraft på landskapsmålarne. Vi vilja