ej säga, att detta just betyder så mycket numera, sedan den moderna s. k. realismen lärt konstnärerna, att hvarje hästpäron på landsvägen är ”skönt”, enligt deras sätt att fatta det sköna. Men hur det än dermed må vara, — det ligger i den holländska åker- och ängskarakteren, med den omvexling som qvarnstaffaget och ”trekschuiten” och den yppiga trädvegetationen, der sådan finnes, bereda densamma, något specifikt idylltäckt, hvilket lika väl som hvarje annan naturscen som helst griper oss på ett särskildt sätt. Det är utan tvifvel detta, som drifvit landskapsmålarne och drifver dem ännu till Holland för att måla holländsk natur. Den der själen i naturen, som det är konstnärens sak att blotta, den är i det holländska landskapet af den holländske odlaren sjelf liksom utpräglad. Den är för landskapsmålaren liksom mera tillgänglig. Det synes oss nästan vara omöjligt att måla själlös natur der. Vi nästan anse, att man måste ha en särskilt talang att sudda ihjel naturen, för att det skall kunna hända målaren något sådant i Holland. Det ser alltså ungt och idylliskt och täckt ut i det gamla Holland. Frågas då, hvad har landtmannen, trädgårdsmannen gjort för den saken? Trädgårdsmannen har ju naturens vård från skönhetssidan sig anförtrodd — åtminstone i den