konstverk af egen holländsk fabrik, konstverk, som, äfven de å sin sida, förunderligt väl måla deras samtids karakter. Ty hvad framställa de som mest? Porträtter, hvari de stora sjelfförnöjdt sågo sin egen storhet afspeglad, genrestycken, hvari den förvärfvade lyckans och hemfridens stilla, rika njutning på en gång lugnt och angenämt uppenbarar sig. Och skall det vara stora historiska stycken — ja, då skildra de det eller det stora kalaset, som holländarne efter den eller den framgången tillställt. Man ser deras borgmästare och den tidens svartklädda, hvitkragade gubbar med glaset i hand dricka det lyckliga, det lugna, det makliga Hollands skål. Men — Holland hade varit. Verldsstyrelsen hade begagnat det såsom europeisk stormakt. Holland hade gjort, hvad det kunnat göra. Andra frågor, andra verk voro i görningen, för hvilka holländarnes naturutrustning ej måtte hafva varit tillräcklig. Och sålunda, oaktadt de ingalunda slogo sig på latsidan eller för champagneglasen glömde sitt förvärf, de räckte dock icke till för hvad som göras skulle. Den tid kom, då det började stanna för Holland, men gå så mycket starkare framåt för England. Och huru det nu är med Holland, — visserligen behöfdes det en bok och många böcker för