att framställa det. Men vi nöja oss med det allmänna uttrycket, att det är ett land af en — lägre ordning. Men nu, konsten tillämpad på naturens eget vegetativa form- och färgspel ... hur har det gått med den i Holland? Så som med de öfriga konsterna, d. v. s. dess sjelfverksamma lif har afstannat, och den har sedandess framsläpat sig osjelfständigt i ”eklecticism”, ”imitation” o. s. v. Sedan engelsmännen på 1700-talet bytt rol med 1600-talets holländare, d. v. s. blifvit sjöfartens och handelns herrar i Europa och såsom sådana intagit en af de förnämsta platserna vid det europeiska rådsbordet, då nöjde de sig icke med det som var holländskt, åtminstone icke med den holländska parkkonsten. Deras natursinne, innerligare och starkare än holländarnes, fordrade mera frihet i formerna. Så blefvo engelsmännen herrar i den konstriktningen. Och nu blef det Hollands liksom hela det öfriga Europas sak att göra efter. Det är också fallet än i dag med holländarne. Deras förnämsta större parker äro numera ”engelska” till stilen, och ”modernt” folk i Holland följer till och med det engelska modet till punkt och pricka i sina små parker. Engelsmännen ha, som bekant är, på sednare tider fått skarlakansfeber och gulsot i sin smak med afseende på blomsterodling.