Vi skulle väl pligtskyldigast berätta om minnena efter Czar Peter derstädes, om hans koja t. ex., dit alla turister skola ”vallfärda”, d. v. s. vallas såsom andra beskedliga varelser. Men vi hafva ej tid dermed. Vi skola se på lustgårdarne der. Zaandam är en rik stad. Den är bekant för mängden af sina qvarnar. De utgöra dess rikedom jemte kapitalisterna, som slå sig till ro här på gamla dagar, då det är lugnare här än i Amsterdam, och de, enligt sin veritabelt holländska natur, litet eller intet fråga efter hufvudstadens lyx. I en sådan stad måste det naturligtvis finnas små trädgårdar. Ja, och trädgårdar, som äro karakteristiska för det egentliga gamla Holland. Hade vi tillfälle dertill, skulle vi försöka beskrifva den lilla staden. Den är så egendomlig som en holländska stad det kan vara med sina diken och kanaler och höga, hela gatan och kanalen öfverskyggande trädrader och sina små gröna hus med hvita roccocosirater på gaflarne o. s. v. Men trädgårdarne. Ja, det är svårt att med ord beskrifva dylika. Vi kunna endast angifva hufvuddragen. Och ett af de förnämsta bland dessa är, att de i Nord-Holland ega en urartad stil. Detta låter för en svensk såsom någonting mycket vanligt. Ty vi äro ej heller der hemma bortskämda med någon slags ”stil” i det afseendet. Men äfven stillösheten