kan vara karakteristisk. Den är det i Sverge. Och den är det ännu mera kanske i Holland. Föreställom oss alltså ett litet jordstycke, i hvad rätlinig form som helst, hörande till ett litet prydligt hus. Ett sådant litet jordstycke är i England och på många ställen i Tyskland ett litet mönster af smak, af ”stil”. Här äro dessa stycken deremot motsatsen. Funnes träsnitt att tillgå lika lätt som bläck och papper, så vore saken lätt visad och bevisad. Men nu måste man skrifva hvad som borde ritas. Alltså, gångarne öfver dessa små planer äro så onödigt krokiga som möjligt, och dessa krokar oftast så barocka som möjligt. De små gräsplanerna utmed och emellan dessa gångar äro så öfverfyllda med hvarjehanda växter, valda och sammanställda utan den ringaste aning om harmoni i form och färg, att man tydligt ser, huru det förhåller sig med smaken i det gamla Holland. Kommer så dertill, att midt upp i all den röran man öfverallt får se de der eviga krukorna, och än här än der en liten ”kiosk” eller dylikt, så — hvad anar man om Holland, jo, att det är, när man ser åtminstone Nord-Holland och en stor del af Hollands andra nordliga landskaper riktigt in i ögonvrårna och ej blott i stort ute på de öppna fria fälten, — ett stycke början till ett europeiskt Japan.