Ett Japan i Europa ... Det är väl att gå något för häftigt tillväga med sina omdömen. Ett sådant omdöme, innebär det ej alltför mycket, för att man skall ha rätt att uttala det så der cavalièrement på grund af en skenbarligen så tillfällig anledning som några små lustträdgårdars utrustning? Visserligen ... men vi kunna ej hjelpa det. Det är något japanskt på väg i den holländska civilisationen, liksom vi tyckte oss finna något kinesiskt i den engelska. Icke som skulle vi lägga någon vigt på specifikationen härvidlag (kinesiskt och japanskt kan ju komma på ett ut); men hufvudsaken är, att vi tyckt liksom en viss petrificering, åtminstone till en början i smaken, visa sig i en del af Holland. Vi hafva erfarit, hurusom lifvet i flera andra riktningar i Holland synes hafva knutit sig, råkat in i den cirkelgången, som förebådar stagnation. Samlingsmanien i Holland, den der öfvat sig på alla möjliga föremål, på glosor och på naturföremål, på kuriosa, på statspapper och — på klenodier, den häntyder icke på lif, men på motsatsen. Det didaktiska, det kallt förståndiga elementet ... hvad skall den slutliga produkten deraf blifva? Dansen kring guldkalfven, som holländarne så länge dansat, har den icke möjligen gjort att lifvet numera går der i ring i ring, instängdt i sig sjelft och isoleradt från det