Här i Holland, liksom i England och Skottland och Sverige och Norge o. s. v., ser man öf-verallt dessa små landtboningar, som erinra om menniskans förhållande till åker och äng och skog och sjö. Ju tätare befolkningen i dessa länder är, desto tätare förekomma de små landboningarne. I Flandern t. ex., som jemte Irland har den största befolkningen af alla länder i Europa, ligga de nästan knut vid knut. — Och i södra Frankrike, som dock icke heller är just så folkfattigt, der är öde och tomt på landtbygden. Hvaraf detta? Månne icke deraf, att, som jag ofvan sagt, man har icke mycket sinne för naturen der i södern, att man hellre lefver ”i samhälle” än i ”naturens sköte”. Och månne icke en del af de olika folkens olika historia kan genom dessa förhållanden förklaras? Ja i Holland, der synes den enstaka familjen vara sig sjelf nog. Den behöfver ej lefva ett stads-messigt baracklif för att känna sig lycklig. Den har nog af sin torfva och har i sitt arbete för densamma sin glädje. Men nu, i hvad förhållande står staden till landtbygden, — den holländska staden till den holländska landtbygden? Vi kunna naturligtvis icke gifva något uttömmande svar på den frågan heller, — endast några antydningar.