Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
Dä fadrm med sina barn uppstigit på
bergets spets. och de kastat sina blickar ut öf-
wer hafsytan, utropade Fritz med förmaning:
se fä många solar, som stiga upp frän siönl
Skratta icke ät lilla Frih, for det han trodde,
att de mänga brinnande tjärtunnok, som skepps-
folt antändt pli sion, woro uppgående solar,
ty de brunna sö klart och skimrade sa lysande
och praktfullt på wattenptan, att jag är säker
pä, att om du warit der, så skulle du iföksta
ögonblicket icke wetat, hivad du borde tro. Och
när lilla Fritz hade den föreställningen, att so-
len werkligen skulle stiga upp ur sjön, sei wae
hans mißtag icke sli mycket att undra pä.
Medan de andra barnen njöto af detta
oväntade förespel, sade Frans till sin fader:
"l)ueu kommer det sig till, att om morgonen
en helt annan ande synes smäfwa öswer na-
turen, äii om aftonen?"
"Det kan du sielf wid litet estet-finnande
swara pä," sade fadrenz "När wid astonsivms
ningen sömn och trötthet öfsversalla dig —
icke sannt, dö blir du smäningoin stillare, tills
slutligen sömnen tillsluter ditt öga, och ande-
drägten är det enda ljud, det enda lifsteckeu,
den enda werksamhet, som spörjes hos dig.
Sä förhåller det sig aswen med naturen. Den
har med alla sina tusentals barn rört sig och
arbetat hela dagen igenom, njutit glädje och
sorg, sått regn och solsken as Herrans hand·
Sen när natten kommer, ar ock naturen trött,
och går som ett snällt barn stilla till hwila.
Deruppe pli himmelen tiiga emellertid manen
och stiernokne som trogne wäktaee upp och ned,
och waka öfwee naturen, att den ej mil störas
i sin slummer, liksom englaene waka wid bac-
nens bädd. Ester nattens hwila waknar den
med npa krafter till nptt lif och ny werksam-
het och — se nu synes kanten af den glödan-
de solstifroan — sen nu, mina barn, ström-
mar ljus och wäeme öswer siö och skog och
berg och dal, nu går solen uppl"
Wan Helena gnudgade sina sgon och
utdres den sista sömnen derifrån. Alla stodo
upp och betraktade stumma den prakt och den
fägring, som solglansen kastade öswee hela nej-
den. Det jublade i mark och sky« och anden
snatteade med sina ungar i strandwassen svid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
