Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
u-
slna fortreter och dränka dem i brännvin. Den
stackars hustrun gret mycket härbswer, och sade
att alltsammans roar Ruben Blacks skuld, ty
aldrig hade det funnits en beskedligare man,
lin Johan Smith pil den tiden hon gifte sig
uted honom.
SI stodo sakerna, då Simon Gren
köpte den gärd, som liig närmast Rubens. Den
hade toarit mycket wanslött, tistel-och ogräs-
frii hade bliist dit isrän grannens iller. Meri
Simon tvar en flitig man, med en frist kropp
och ett gladt lynne, och as sina föräldrar hade
han bliftoit uppfödd i fontiissatnhet och guds-
fruktan.«
Hans flit och idoghet förändrade snart
gårdens hela utseende. Flodens gyttja, höstens
lös, gamla ben, allt anwättdes till jordens söt–
bättring och fetma. Träden, som warit höljda
as moßa och insekter, såga snart rena och sas-
tiga nt. Snart tvaggade kornfält, der man
sizrttt knappt funnit annat än ogräs. Wål an-
sade blomstersiingar doftade kring den glada
renliga boningen. Sielstva den strofliga stenen
som utgjorde trappsteget till ingångsdörren,
sick en krans af mjuk och frisk moßa. Dett
glänsande hästen På sitt bete skakade glädtigt
sin inahn och gnäggade, när hans herre nal-
kades, sent skulle hatt säga: «weriden iir dub-
belt trefligare for att du sinnes der, Simon
Gren!«« Dett gamla kon, der hon lekte med
sin kals under lönnen, kont spatserande emot
honom med en alstoarsam tvänlig uppsyn och
bad otn en kål-stjelk, som hatt brukade förära
henne. Hans präktighet tnppen, som marsche-
rade omkring med ett trupp af bönor och små
dnniga kycklingar, brydde sig ej ont att gå nr
tvagen för honom, utan flaxade med sina glätt-
sande tvingar, och gol en toslkomöthelsning
rakt i hatts ansigte. Och korn hatt hemåt, så
rusade goßarne emot honom, kastade sina mös-
sor i lttften, och ropade: «der kommer pappal–
och lilla Maria smött till honom och satte en
tnsenstött thanö tnappbäl. Hans hasten toar
en fäordig qvinna, men ibland sade don till
sina grannar med ett slags stilla belåtenhet:
«2llla, som käntta min man, så hålla de as
honom. De kunna inte läta bli det.«
Simon Grens tvänner miste att hatt al-
drig i sin tid gått med nsgon till rätta eller
dragit nägon twist inför domstolen; men ntt
spådde de att han omöjligt slnlle slippa andan.
de sade hottom att hans närmaste gravitt lini-
le gräla med honom, antingen han toilte eller
es, ty hatt tvar just sotn grälmatar Jonao Li-
dell, om btoilten domaren sade, att «om han
också wore ensam itverlden, sal skulle dock stenas
proeeßa med Libell och Libell med Jena-J. ·
«Är hatt sådans-« sade« Simon ««E-u«.tter
handen sidan mot mig, fri stall jag snart
dräpa honom-«
J hwarie litet samhälle, tiiioetsisacd om
det icke toore större ätt en några sekt-skurets sa-
mils, sinnes alltid någon, sota älstae att inp-
tväcka ttvist och ttoedrcigr. standmn mindre as
en bestämd lust att stadn, än for att ställ-x till
en litett omtoexling i htoardagslistoets trona
gäng och göra ett litet spratt åt den trasiga
enformigheten. Sådatti folk gingo gengst till
Ruben, och berättade bit-ad Simott hade sagt.
«Driipa mig? tänker ha.t dess-« ropade Ruben.
Mer sade han ej, men knep hårds tillsam-
mans sina tänder, med ett utmer som sjelf-
ioa banö hund tände igen, iiisoiit han nosar
upp spätet af ett toildjttr. Samma gnäll stäpp-
tr Rubett nt sin häst på landstoägen i hopp att
ban skulle göra åtoerktrn PS Simons egor.
Mett Johatt Smith fick se det, och öppnade i
tysthet Rubens egen gärdesgard, ss att hästen
kom in der, och fick sig ett siidant kalas, som
ban ej smakat pii firataL Det hade toarit ett
nöje for Ruben, om han kunnat lagsoka sitt
häst; men nn måste han hälla tillgodo med att
piska honom. Rubens nästa företag toar att skin-
ta Maria Grenö tvackrastupp, der hatt salt pc
Planket och gol i sin glada otnnnighet, ttoE
tunt östoer gränsen af det tillåtna området.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
