Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
om denna hans sist uttalade plan, och snart
war allt glömt.
Sedan nägra werktrr tvar redan tiden
förbi, dä de smä sängarne, med omsorgen
om lillredaudet as sina bon, småningom
tystnat, och då faders- och moderskärleken
kräsde af dem pligter att uppfylla. Max
tillbragte sina lekstuuder sör det mesta i
trädgärdeti eller iden närbelägna skogen,
hwilket hans föräldrar ciswen gerna tilläto
honom, tu han roar redan en gosse om
tio är, stor till tväxten och starkt byggd.
Et: dag hade han straxt ester sin återkomst
frätr skolan aslägsnat sig, sedati han först
besökt tviudsruuunet, tagit nägot derisräu
och dolt del under den tillknäppta rocken.
Hwad mä nu tvär man haswa i sinnet,
ty han stundar med snabba steg bort och
tyckes frukta att blistoa uppehållen? Hau
klappar sakta pä en dörr till ett litet hus
i närheten, der en hans kamrat bodde,
denne korintier ut och de skynda begge till
skogen. Utan att tväxla många ord toika
de in pä en tält betouren stig, hivat-est en
djup, ostörd stillhet herrskar. De smuga
och slingra sisI igenom wildt utbredda bu-
skar och smä trän, men gå säkert en iväg
sotade sedan risigt-ii dagar slere gånger
färdats. Slutligen görcr de halt. Sakta
frågar Mirx sur kamrat-
«Kan du ej se, Albert, om de gatu-
la ärts i boet?«
Albert träder närmare, ser upp till
ett träd och stvarar:
«Ja, de äro i boet; men jag skall
nog snart skrämma bort dem.«
Hari gär till trädet och klättrar upp.
Trädet utbreder lina tvidtutgrenade armar;
Pä en skidan smal gren, långt utsträckt i
lusten, har fägriparet byggt sig sitt hem,
sitt lilla bo, sin barnkammare. Drisira af
ängslig, men trogen omsorg för siu säker-
het haftva de utsökt just dessir gren, på
luvilken icke uägon elak pojke kan klättra,
tu den är dertill för swag, men tillika för
stark, för att kunna afbrytas. J ett ungt
sinne ligger dock mera ondska och illistig-
het, ärr ett sädan oskyldigt kreatur anar.
Hade de smä fåglarna ej en allgod be-
skyddare derofwan öfwer grenarna, oswatr
det blä, derosroan i himmeln; sä hade re-
dan för· längesedan de wackra sångerna i
lunden och den dunkla skogen förklingat.
Albert hade, säsom redan nämndt,
klättrat upp i trädet. «Asrh! askh! asch!«
— skrek han nu och skakade dett omnämn-
da grenen. Ängsligt höjde det stackars
lilla paret sina tvingar; högt skrekti de nä-
siaii helt och hållet fjäder-lösa ringarna och
framsträkte sina stora huswudeu; men alla
förblefer troget tillsauuuans.
«Wänta utt!« utropade Max. «Jag
tvill straxt börja, och erhålla ioi ännu der-
till de gamla, näwäh sä mycket bättre!
Kirttr raskt ner och häll watt för att ej
skogwaktaren mä östverraska osz, under det
jag fullgör arbetet.««
Sagdt och gjordt. Snart wat« enhwar
pä siu post. Max satt uppe i trädet, helt
nära grenen, pä hwars qtvist boet war-
Han hwilade litet, derpä uppknäppte han
sin rock och framtog en hwaszt slipad yxa.
Han försökte först sitt kraft, swätigde yxan
med sur starka arm genom bladen, sä att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
