Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sk
hade blott sett det toid dagett i deß skönhet;
barnets milda lynne behagade honorn; hott
kunde blistoa, sade hatt, en drapelig sköldniö,
som slog sitt kämpes Jeke skulle hon blinka,
nät-, pli lek, öst-ad hand högg med det skarpa
stoiirdet ögonbrynen as henne-
Mjidtaret bles tomt och en nytt npptbrdt,
och der bles tappert drucket, det ioar solk som
kunde tala toid det. Men ordspråket toar den-
na gäng: «Oxen toet när den skall gå hem
frön bete, men oklok man känner aldrig sin
mages mätt.« Ja, det tvißte man nog. men
man tvet ett och gör ett annatl Man toißte
också, att «tviin blir bestoiirlig, niir han lätt-
ge sitter i attnan mans husl« men man stad-
nade doek atoar,· kött och msöd iiro ett god:
ting! Det giek lustigt till; och om natten sosx
too tjenarena i den tvarma askan, doppttds
fingrarna i den seta soppan och slickade dem.
Det roar en rar tidl
Ånntt en gäng pii detta ar drog toikingeti
ut pä särd, oaktadt esterhösiens stormar; hatt
gick, med sina miin till Englands kust, det
toar iii «bara östoer sunden-« sade han, ock«
hans hussen bles hemma med sin lilla flicka,
och toißt toar det, att fostermodrett snart höll
nästan mera af den stackars groda-i med de
fromma ögonen och den djupa, sorgsna suc-
ken, än as skönhetett, som res och bet omkring
tig.
, Den råa, tväta bösidimmatt «mundiös,«
soin gnagar bladett bort, ieig östver skog och
hed; «sogel sjiiderlöb,«« som man kallar snön,
ilög tätt och osta, wintern toar på tvåg; spars-
toarna togo storkboet i besittning och sot-ökade
på sitt sött om det sröntoarande herrskapet;
men de sjelstoa, siorkparet med alla ungarna,
ja htoar tooro de nuk
Storkarna tooro nu i Egyptens land, det
solen sken toarmt, säsom hos os på en toaekerl
sommardag, der tamarittder och akasier blom- .
enade och Muhantedö mine strålade blank frän
tempelkupolerna. Pii de höga tornen satt mön-
get storkpar och htvilade ttt ester den länga re-
san; hela stora flockar hade bo tvid bo pä de
stolta pelarne och sönderbrutna htoalstoett as
tempel och förglömda stödet-; dadelpalmen los-
tade högt opp sitt stärnnak, såsom toille den
toara en solskärtn. De htvitgröa pyramiderna
siodo som skuggteekningar på den klara lusten
åt öknen, der den sttabbsotade strutsen tvista-
des, och lejonet satt med sina stora, kloka ö-
gon och sög på marmotssinrerna, som lägo till
hälstett begrasna i sanden. Nilens flöde hade
träde tillbaka, hela floden hwintladeas grodor,
htoilken sytt för storksamilien tvar den aldra
behagligaste i detta land. Ungarne trodde, att
det roar ögon-sörbliindning, ss makalöst sunno
de det hela.
ssSä är det bar och sa hastoa tvi det alltid
i tvärt toarma landzss sade siorkmer, och det
toattnades de små i munnen
Få tvi se linntt mekas-« sade de, «skola tvi
mycken mycket längre in i landet k«
ssDer sinnes intet att se ioidare,-« sade stork-
tnor, ssöt den fruktbara sidan iir blott wild-
sam skog, der träden toiixa i hivar-andra och
ontgiswaö as törniga siingertoärterz blott ele-
santen med sina klumpiga bett kan der rödia
sig tvåg; ormartta tiro för stora och de syrso-
tade sökaren-km de duga ei sör oß. Wiiien
J ät öknen till, sa sätt J sand i ögonen, an-
tingen det gör fint eller grost iill, sö kommen
J in i en sandhtoirstoelz nes här iir bäst!
Hiir finnas grodor och gräshoppors Pär blir
jag och ni medt-«
Och blir blestoo de; de gamla satto i sitt
bo, hwilade sig och snßlade med att putsa sina
fjädrar och gnida näbben emot de röda stenm-
porna; sedan lyste de halsarna, helsade gravi-
tetiskt och böjde hufwudet med de sina glatta
fjädrarna, och deras brutto ögon skalade sö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
