Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
klokt. Hon-nngarne gingo gramstetiskt emellan
saftiga rör, blickade förstulet efter de andra
fiorkungarne, gjorde bekantskaper och slukade
toid hwart tredje steg en groda, eller giek och
dinglade med en liten orm; det tog sig bra
ut, tyckte de, och det smakade. Hansangartte
förde otväseude, klappade htoarandra med tvin-
garna, höggo med näbbett, ja ftncko så att
· blod kom, och fä blef ett förloftoad oeh fä en
annan, hannngarne tned hostningar-ty det toar
ju det, de lefde för; och de byggde bo, och
komtno åter i gräl, ty ide heta länderna iiro
nu alla fä hetsiga, men roligt toar det oeh i-
synnerhet för de gamla en stor glädje: allting
klär jtt de smäl Htvar dag tvar här solsken,
hwar dag fullt opp att tita, matt kunde ej
tänka pä annat lin att roa sig. — Men inne
i det rika slottet hoö den egyptiska hnöupärden,
som de kallade honom, toar glädjett irke hem-
ma.
Den rika, mäktiga konungen lög pä sin htvii
lobädd, stys i alla sina leder, utsträckt som en
mumie midt i den stora salett med de brokigt
mälade väggarne; han låg der liksom uti en
skor tulpan. Slägtingar och tjenare stodo om-
kring honom, död toar han icke, leftoa kunde
matt ej heller rätt säga att han gjorde; den
helande moßblomntan frätt det nordliga lan-
det, som skulle sökas och ploekas as den, som
älskade honom högst, wille aldrig komma.
Dans unga, toaekra dotter, som i stoanehannt
sugit öfwer has och land, högt st norden,
skulle aldrig tolinda liter; «hon är död och
dorta,« hade de noll hemkonnta stoaneinngs
skurna sagt; de hade diktat en hel historie der-
Im och berättade:
sswi flögo alla tre högt i lusten. En jäga-
re säg oß och afsköt ila pil; den träffade tosr
unga mäninna och långsamt sjunga-ide sitt sar-
toäl sjönk hon, lik en döende svan, ued midt
l insjön; der toid stranden under en doftande
hönsbjörk begeostoo uti hennes Men tvi haf-
toa tagit hämd; eld bundo tvi under tvingar-
na pä stoalan, som byggde under jägarens
halnttak, det flammade upp, huset gick upp i
lågor och jägaren blef inbränd; det sken klart
utöftver ssött till den stuggande hängbjörken,
htoarest hon tnt iir jord i jor . Aldrig kom-
mer hon till Egyptens landl«
Oeh fä gräto de bägge twä, men storkfar,
då han hörde det, hackade näbb fä det skram-
lade efter:
«Lögn och päfundl-« sade han. «Jag hade
lust att köra näbben i bröstet pll demi«
«Oeh bryta as deni« sade storktnor, «jo dö
skulle dtt jnst fe toa-ter uti Tänk först pä dig
sjelf och så pä din familj, låt allt annat toa-
ral«
«Jag tvill dock sätta mig pik kanten af den
öppna kupolen i morgon, då alla de lärde och
tvise samlas för att tala om den sjuke; kanske
de dö komma sanningen närmarelss -
dch de lärde och tvise komma tillsamman
och talte mycket tvidt och bredt, som storken
ieke kunde fatta, — och ingenting uträttadet
heller för den sjuke eller för dottren i mild-
tnoösen; men tvi kunna·e«ittdä gerua höra litet
på det, man måste ju höra pä så mycket.
«Mirlek föder lift Den högsta kälek föder
det högsta lif! Biott genom kärlek kan liftveta
frälsning för honom tvinnads-« sades der, och
det tvar öfneermättan klokt ott mäl sagdt, sör-
fäkrade de lärde.
»Det är en skön tankel« sade strax stork-
far.
«Jag förstår den icke riktigt,« sade stork-nor,
·-och det år icke mitt fel utan tankenö; men
det katt också toara detsamma, jag har annat
att tlinka pöl-«
Och nu höllo de lärde tal ont kärlek emel-
lan ditt och datt; huru det tvar åtskilnad pi
kärleken emellan ungt folk och den emellan för-
äldrar och barn, emellan ljuset och tväxtermn
huruledes solstrslarne kysste markett och ea tel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
