Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
lot återigen krossat en af wåra käraste
systrar.
— Ja, de akta osz icke det ringaste, —
sade ett isär-blomster, som gerna wille blif-
wa bemärkt och derför stod så rak samt
sträckte fin smala stjelk upp i wädret, —-
huru ömt roi också må smyga os; till dem.
Om de ändå tillintetgjorde osz, derför att
tvi äro derrr skadliga, liksom den elaka bolm-
örtsrz men intet är tyngre att bära än
deras uiiszaltning, då de ej en gåttg anse
det wara wärdt att stiga undan åt sidan
lök ost.
—- Jcke lä, — hwistade en sörgät-Iirig-
ej, försonligt insallandez — efter ert tal
kunde man jit tro att menniskorna wpre
gryrrit orättwisa emot oßl Oeh likwäl kan
jag wederlägga era förebråelser. Äro wi
ej deras käraste prydtiad wid festliga till-
fällen, och wälja de osz icke alltid till bud-
skap för deras heligaste känslor, för kärle-
ten?
— De tiderna äro längesedan sörbi,—
sade syrablomman högeligen förstämd. —-
Tro icke nrennislorna i deras stolta upp-
blåsihet sig war·a berättigade, att fuska i
sjelfwa Staparetia harsdtwerk, ja, att wilja
förbättra Hans werl, då de med eländiga,
målade pappersbitar efterapa ose, ehuru de
lalla det förskönade efterbildningar? Och
hwarmed smycka de sig wäl nn, med oss
eller med dessa föraktliga afbildningar?
Ull lärleksbud taga de oß endast derför att
de icke hafwa någonting bättres rnen eljest
har detta blomstersvrål för längesedan koni-
Itt nr nnideh man kallar det sentimentali-
tet och gör sig lustig deröfver.
i
—- Detta allt förtryter mig ej, —- tog
liljan till ordet, — hnrn knnna menniskor-
na akta svåra känslor, då de icke känna
dent? men de borde ej förneka dern, det
de ögonskenligen träda emot dem. Tänken
blott ester. När natten är förbi, och wi
wid morgonljnsct blicka osz omkring, då
fattas alltid en eller annan af tvära kam-
rater, som antingen redan wid astonstym–
ningen böjde sitt hufwud, eller soni beröf-
wats sina blad as en mild nattwind. Då
sörja wi henne orh tårar glindra i wåra
ögon. Mennislorna se detta; men utan
att bemöda sig att förstå det, förneka de att-
dessa droppar äro teckert till tvår känsla
och tvår sorg, och säga att det skulle tvara
daggen, som morgondimman utstrött öfwer-
osz.
Detta bewis på menniskornas orättwisa
måste hafwa warit så slående, att för d-
gonlslirket ingen hade något att swara eller
tillägga. Då bildade sig icke långt från.
mig en grupp omkring en lysande, högt
uppspirad wallnnsblommm Nedart länge
hade jag märkt, att hennes omgifningar
skjutit hufwndena tillhopa, och ej tagit nå-
gorr del i den för mig så föga smickrande
twisien. När denna paus nu uppstod, ro-
pade gullrvifsoan högt swängande sinakloes
kor:
— Tost, tyst, systrar små, wallmoblmns
man will berätta något för os.
— Wallmoblomman berättar! — hette
det, — tyst, tyst! -—— och alla lyßnade, ty
också säfrven hade-tjatat tln långa skalde-
ditt.
Walls-oblaternas sträckte sålla tina stjelk·
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
