- Project Runeberg -  Eos. Tidskrift för barn och barnens vänner/Organ för Lärareföreningen Hälsa och Nykterhet / År 1859 /
106(104-105saknas)

(1853)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tik

Menniskorna kalla det blygsamhet, men det är
snarare fruktan; och då tvakttar hos blåsippan
hennes stora längtan ester kamrater, hwilkett
hon framsuckar i sitt späda doft. Arnta blå-
sippal Denna längtan blir aldrig tillfredsställd,
och när de andra kommit, då är din tid län-
gesedan förbi. Men som hott alltjemttt känner
sig dragen till de andra blommorna, framkom-
mer hon stundom återigen på hösten några da-
gar, och hennes trängtan är uppfylld. Detta
är liktoäl också orsaken hivarför hon ej ont hö-
««sien dostar så skönt som wårtiden; fastän men-
nlikorna, med sina groftoa näsor, ibland toilja
förneka att hon ens då sprider någon tvällttkt.

» Nu sett s, huru det går till ont tvären,
-— återtog tvallmoblontman med sin berättelse,
—- och likaså tillgick det toid skapelsen. Den
ena blomman kom ester den andra. Men på
den tiden, soktt ntin saga rör, tooro de slesia
redan församlade, och det war så skönt på jor-
den, ty öftoerallt rådde glädje och endrägt.
Djur och menttisior bodde fredligt tillsammans,
och då toar det ingenting annat än jubel från
morgon till afton. Ett tväsen blott, det enda
i hela den toida skapelsen, delade icke den all-
männa lyckan, utan wandrade sorgsen östver
den unga jorden: det toar natten. Ni tvilja
troligen fråga, htoarsör hon Ivar sorgsen. Jo,
se, hon roar ensam i denna werlden, der hivarje
annan warelse hade erhållit en kamrat till säll-
sskapz och gistoei toäl en lycka, pm toi ej kun-
na meddela den? Dertill kont tvidare att nat-«
ten mer och mer tvarseblef, hit-ad hon så ger-
na skttlle toelat dölja för sig, att hon toar det
enda tväsett, sont de icke med kärlek toille når-
tna sig. Ty ehnrn hon tättde alla sina små
stitvilliga lampor, måste hott ändock dölja jor-
detto skönheter för både menniskor och djur, och
delta tvände alla ifrån henne. Jcke att de nå-
gonsin rakt t« ansigtet beklagade sig östoer hen-

ne; enen i det jubel, htvarmed morgonsolett
helsades, uttalade det sig tydligt nog, huru li-

Itet man tyckte om natten. Detta bedröfntade

henne naturligttois, ty hon toar god och kär-
leksfull, oeh hon instvepte sitt hnftvttd i den
tätaste slöja, för att så gråta ut sin bittra
smärta. Detta rörde ntt ganska djupt oß, med-
lidsamnta blommor, och då allting toände sig
bort från henne, sökte tvi, huru föga toi än
kunde lindra hennes smärta, att göra henne så
myckett glädje tvära krafter medgåstoo. Men
tvi hade intet annat att bjuda än blott färger
samt doft, oeh af färger har natten i alla tider
icke hast någon särdeles glädje. Sålttnda be-
sparade tvi för henne tvår skönaste doft; ja,
nägra, till exempel nattviolen, doftade icke alls
ont dagen, för att gifwa natten alla sina tvål-
lukter, och denna toana har hon äfwen, som
bekant, alltsedan deß behållit. Mett allt detta
kunde icke trösta den sörjande, och hon kastade
sig i sin sorg ned framför Skaparens thron.

«—s Alltmäktige Fader, — bad hon,—Du
ser hurtt allt i din skapelse är lyckligt, jag alle-
na drager glädjelös, ensam och icke älskad öf-
tver jorden, och har ingen warelse, åt htvilkett
jag kan anförtro mitt bekymnter. Dagen flyr
undan för mig,hnru längtanäfullt jag än ilar
ester honom, och liksom han, toända sig alla
skapade ting bort’ från mig. Allsmäktige Fa-
der, förbarma Dig derför öftoer min smärta,
och gif mig en följeslagarel

ssDå log Skaparen medlidsamt, hörde nat-
tens bön, skapade sömnen och gaf honom åt
henne till sällskap. Finner man es, att Her-
ren skapade honom leende, på det att hatt mätte
bliftoa älllad, och sprida endast wälsignelse,
lycka oeh tröst? Natten tog den nye los men
csina armar, och ntt började en ny tid för
henne Gerts)

Lill tryckning gilladt:

Torste- T. Ike-all.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:47:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eos/1859/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free