Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
Fader Mozart knnde natttrligttvis ej hastost «Nt«tb, get-teet för mig,s« stoarade sader Mo-
tögott aning om htoad och hnrn ntocketWolii zart wanligare. to det gjorde honom redan
garns i hettitigltet tätt sitt på violin; hm tog ondt att hatt tilltalat sin älskling så hårdt, —
dersöce allt, sotet den lilla sade, för ett batnos «spel då tillsammans med herr Schachttter, men
ligt uppstig och pladder.
«Tså tvi tomma hem,« stvarade han,» sio-
la ttsi fot-sotet med ett liten minnett. Mennm
stör ost ej la gre.«
«Htoad··örjlag! ett minnett,« sade den lilla, —
isdet ar jtt rakt ingenting! Lst tnig heldee spe-
la tned i denna trio, så skall jag toltt htoad
jag tan.«
Men nn bles sadren alltoarsam och litet ottd
östoet gosens entrågetthet, sotn ban ej kunde
hålla sot annat ätt ett östverntod. Han stöt
honom detföke tillbak«t.
«Ge"t ltcirifröth Pojke,– sade ban. «O.tn dtt
också kan spela klaver, så stall dn ej inbilla dia
att iiitoett knnna spela fiol. Eli tttt bort och
gör dig ej till ett narr.«
«Men navpa,« stoarade Wolsgttttzj matsäc-
dig, «det behöitoes jtt ej stor konst till att spe-
la andra ft·oln.«
«Enfaldiga pojke, dn kir toißt litet bortkom-
nten, då dtt talar så dnntt,« stottrade fadrett,
nn först rittigt förargad, emedan han igojzens
yttrande nodde snt finna ett förlist etnot hatts
männen «GJ din rosig och stör os; ej mera-
Dtt tnci ej inbilla dig att dtt kan allt, emedan
dett gode Gnden sörlättat dig mycket. Kottt
ihlig»det!s«
Tåratna stego Wollg.tttg i ögonen toid dett
eljest sa godes sadrtns hårda och stränga ord.
Sorgsen tog hatt sitt stol ttnder armen och gjor-l
de mitt aj att gå derifrått, då ätttttt i rättatt
tid toilnnerna lade sig entellan.
däst honom försöka, herr kapellmiistare,«
sade ett as dent, herr Schachtnen ssJetg ber
for goßett, att hatt må ss bli givar och spela
litet med. Ont det ej går, är det in alltid tid
att förbjuda honom–
isatta, så att matt ej hör ditt miszljnd. Oeh
gråt ej alltid straxt, ont matt säger dig ett ord·
Se ja, kom tttt bit och spela med, men såsom
sagdt ntoeket sagta!«
Den sorgsna tnittett sörstvattn toid deßa ord
och ett tttttock af den högsta tillfredsställtlsents
bredde sikt öftoer Wolfgangs ansigte. Hatt tor-
kade tned rockar-tett tårarne bort jriin sina o-
gott, tog plats bredtoid herr Schaehtner, och
trion begynte.
Dtt toar ej näaot så alldeles lätt. Hekr
Schacktttet sjelf mäste anstränga fat oeh följde
i börja-i mtd jädatt iorgfällighet och uppmärk-
samhet med kompositionen, att hatt fullkomligt
glömde sin ntedspelate och gas icke det ringaste
att på honom. Men på en gång klingade sa
rena, stöna toner sestt sidan i hans ör.t, att
hatt iötsnndrad loßnade det-till och betraktade med
den högsta forn-såning den ltlla Wolfgat».1. Bar-
net spelttde med ett säkerhet, ett pt«eeisiott, ett
renhet, font toar odegriplizj, och i hatts leende
mitt, i hatts glänsande ögon målade sig den
klijligasie sörnöjelse· Hetr Schachttter trodde
knappt sina sinnen. Pan spelade saltare och
saktad-, tör att ingen ton sesttWoll,1ttttgö stol
måtte nitng honom, och ester ett stttttd upp-
iltörde han bett och h llet, lät armen sjunka
och sött nå Wolfgangs sader med ett uttryck as
den högsta förtosning.
Fader Mozart hade redan länge bemärkt hm
rn tosc, nätt och taltntestigt hans lilla jonspee
lade, och då hans blick mötte herr Schaehte
lners, såg detttte tårar af hänryckning glättsa
den locklnje fadretts ögon. thmät asbeöt han
ej föredraget; hatt nickade blott åt herr Sebardt-
ner att hatt förstått honom och spelade sitt stäm-
nta toidare. Detsamma gjorde lilla Wolfgang-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
