Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
sken. Många förnäma personer kommo i
verkstaden, och alla beundrade den sli-
pade diamanten, under det de aldeles ic-
ke fästade någon uppmärksamhet vid de
andra. Deröfver grämde sig denna och
då alla främmande voro gångna, beklaga-
de han sig för sin herre öfver menniskor-
nas orällvisa. ”Jag härstammar likväl från
samma land som min kamrat, ja tilloch-
med från samma by; jag är mycket stör-
re och tyngre än han, och du vet sjelf
häst, huru stort milt inre värde är. Lik-
väl hafva de fremmande icke beyärdigat
mig med en enda blick, under det de ej
nog kunde berömma min kamrat. Ack en
sådan orättvisa.” —
”Menniskorna äro icke orältyvisa,” sva-
rade juveleraren, ”utan du, som begär
att de skola känna ditt inre värde, då du
till ditt oansenliga yttre liknar blott en
vanlig kiselsten. Så snart du en gång
blir slipad, skall du bli varse, huru he-
la yerlden också skall beundra dig!”
J barn, märken j väl de lärdomar, som
denna fabel gilver er? Talanger ensam-
ma bestämma icke edert värde, utan de
mäste altså vara utbildade; och de vac-
kraste gåfvor, som naturen förlänat er,
förlora i behag, om de ej äro förenade
med höflighet och godhet.
Sotargossens visa.
Mitt arbete börjas i Herrans namn,
då ännu den rike i hyilans famn
om gärdagens njulningar drömmer.
Fast liten, föraktad och smädad han
är,
den frånfallna gossen, har Gud honom
kär;
silt fattiga barn han cj glömmer.
I
Vak upp och hör, du slumrande verld,
att sotaren slutat sin farliga färd!
Min väg är så svår, min väg är så lrång;
jag trår ifrån höjden, att nedåt en gång
få krypa till hvila a jorden.
Svart lägges jag väl ibland grafvarnes
grus,
men hvit står jag upp i det himmelska
hus,
der än jag vill sjunga de orden:
Vak upp och hör, du slumrande verld,
Att sotaren slutat sin farliga färd]
Sparre.
Äfven den fintligaste stöld blir upptäckt.
Det var en gång en gammal jägare vid
namn Moritz, som hade i sin stuga en
stare, hvilken han lärt uttala nägra ord.
Ropade jägaren 1. ex. ”lilla stare, hvar
är du?” så skrek staren genast: ”här är
jag
Grannens son, lille Carl, hade en stor
IE
glädje af fågeln, och besökte honom må
stan dagligen.
En gång, då Carl kom, var den gäm-
När Carl märkte
detta, fasttog han fågeln, gömde den i
sin ficka och ville hell tystsmyga sig bort
le jägaren utgängen.
med den.
Men i samma ögonblick inträdde jäga-
Iren i stugan.
| Han tänkte göra gossen ett nöje och
ropade som vanligt: ”lilla stare, hvar är
du??? — Och fågeln, som låg förvarad
i gossens ficka, ropade så gällt hon” kuh-
de: ”här är jag!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
