- Project Runeberg -  Eos. Tidskrift för barn och barnens vänner/Organ för Lärareföreningen Hälsa och Nykterhet / År 1864 /
134

(1853)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

154

sitt herre och af böjelse att toara detttte nyttig.

Men lttoilket sörsiättd tvifar icke httttdett i
tusen fall i liftoet? Hatt förstår sig på men-
uifkans ansigte, tvet förträffligt att skilja ntellatt
en, sont toill honom wäl, och ett sottt toill
honom illa. Httttdett toet lika förträffligt, dä
hatt gjort uiigot toiil eller illa. Glädtigtspritti
ger hatt tttot sitt herre och gör honom nup-
tnärksant på, dä hatt tott tned sig någon rig-
tig handling! Uppenbarligett toill hunden med-
dela sitt herre något bestämdt. cm denne icke
begriper, fä tröttnar hunden icke att söka göra
det klart, sottt hatt tvill meddela; hatt rycker
och drar sitt herre i klädertta, för att föra ho-
notn dit och fe, hivad hunden har gjort. Dä
hans herre har fett det, eller förstått hunden,
fä märker det kloka djuret det och lugnar fig.
Hundett tvet således noga, att hans herre ta-
git kännedom otn ttiigot, font hatt toill med-
dela dennes

Men httrtt skygg gäe icke hunden ttr tvä-
gen, dä hatt toet ttted sig, att han gjort nä-
got orätt: hatt gömmer sist för sitt herre, ser
förstulet efter honotn och tvätttar länge att
bliftva ropads men hatt katt ieke länge hälla
ut tned att hans herre skall toara ottd pä ho-
ttont, och smyger sig derföre fram i den öd-
tnfttkasie och tnest krypande ställning, lägger
sig på rnggett, kryper till sitt herres fötter, ser
upp till honom och lägger sig åter ned, då
hatt icke erhåller ett toättlig blick; slutligen bör-
jar hatt sagta att rycka i sin herres klädet-, re-
ser sig not-, trycker sig tätt till honom, lägger
sitt httftottd i hans knä och slickar hatts hätt-
der. Hjeloer icke allt detta, och tager hans
herre ändock icke nägon notis ont honottt, fä
aflägsnar sig hunden ett stycke och börsar att
tjuta och skälla. Wänder sig tttt hans herre,
tveedgad, om till honom, så kryper hatt åter
bort, för att ont en stund ånyo börja sitta

försök att förfotta sig nted denne-; oelsv lycka-s
detta, giftoer husbonden honom blott ett glad
blick, fä katt intet liknas toid detta djurs fröjd
och lttst, htoilka pä det mest påfallande satt
giftoa sig tillkänna gettottt spräng och smeknin-
gar, fä att ingett menniska katt ttvislltt, att
hunden känner sig lycklig och äftvett toill ut-
trycka sitt glädje.

Mett detta allt är icke tnösltgt, tttatt att
toerkligett föreställningar och ett hög grad af
tttedtoetaude finnas hos hunden? titan nois-
tvel har ntatt gtttttd att i hundens förhällande
till sitt herre finna ett betydlig grad af för-
stäud, af ett förstättd, som stär ganska nära
det tneusiliga ttppfttttttittgssättet af förhållanden

Wisserligett kan tttatt också här alltid tala
ont instinkten, htvilkctt giftver httttdett ett be-
hof att ansluta sig till menniskan, och sont ge-
ttottt uppfostran ledes det-hän, att alla sant-
lsiillöiustittktetts drifter tttt inskränka sig till en
anslutning till hatts herre och dersöre så starkt
yttra sig i denna rigtning; men det oaktadt
täcker icke instinkten ettsattt till att förklara hun-
dens beteende mot sitt herre, ty tvi hastoa sett,
att hunden också har ett dunkelt tnedtoetattde
om saker, der npoettbarligett natta-instinkten helt-
ochhället tiger. Httndeu har icke blott ett medwe-
tande ont sitt förhållande till sitt herre, tttatt
det är tillräckligt för hottottt att blott ett gåttg
hastoa sett ett af dennes toäutter, för att också
tvisa tillgiitoenhet för ett sådan. Ja, det klo-
ka djuret förstår också att skilja mellan ett af
hans herres intimare toänner och ett blott toan-
lig bekant till honom, fantt toisar den förre
större tillgiftvenhet ätt den sednare.

Utotnordentligt dsttpt är känslan för egen-
dom utbildad lteo hnuden; han känner för-
träffligt de ting, som tillhöra hatts herre, och

förstoatar, utatt ttpputanittg, dennes egendom
suted största härdnacketther. Ja, tilloehated,tttot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:48:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eos/1864/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free