Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
vilja fram. Jag skall berätta för er en på sätt
och vis sjöhistoria, som dertill framför Robinsou
har förtjensten att vara till alla delar — sann.
Att händelsen denna gång icke spelar i Suomi må
förlåtas mig, helst jag icke förbundit mig att ser-
vera med idel finska anrättningar.”
— Jag är nöjd, om farbrors historia är hälf-
ten så bra som Robinson. i
Så sade åttaåringen Tina och fick en tacksam
och menande blick al farbror Daniel, som stoppa-
de sin pipa, hostade smått och vidtog sin berät-
telse.
Det var engång en köpman, som hade
rest till Ostindien jemte sin hustru. Han
vann der mycket pengar, och efter ett an-
tal är steg han ombord för alt återvända
till sitt hemland Frankrike. Han hade
en son och en dotter; gossen fyra år gam-
mal hette Jean (Johan), flickan, som var
blott tre år. hade namnet Marie.
När de voro på halfva vägen, uppstod
plötsligt en storm. Styrmannen sade att
de voro i stor fara, emedan vinden dref
Den
arme handelsmannen tog nu en stor plan-
dem mot farliga holmar och skär.
ka och fastband vid den sin hustru och
barnen. Äfven sig sjelf ämnade han få-
sta vid plankan, men fick icke tid dertill,
ty skeppet törnade smot en klippa och
splittrades i tu, så att alla passagerarne
föllo i vågen.
Den planka, på hvilken hustrun och
de två barnen voro, höll sig uppe som
till
en ö. Dä lossade modren tägen och land-
en liten båt, och vinden dref dem
steg på ön jemte sina två barn.
Det första bon, nu stadd å säker ort,
gjorde, var att falla på sina knän och
tacka Gud för räddningen af hennes och
barnens lif. Ytterst sorgsen var hon visst
öfver förlusten af sin man. Hon tänkte
äfven ati hon och hennes barn skulie jdoö
af hunger på denna ö eller att de skulle
blifva uppätna af vilda djur. Hon gick
en tid uti dessa sorgliga tankar, då hon
märkte flera träd belastade med frukter.
Hon tog en käpp, slog ned nägra af fruk-
terna, dem hon gaf ät sina barn jemte
det hon äfven sjelf förtärde af dem.
Efterhand gick hon längre fram för
att se om hon icke kunde upptäcka näå-
gon meusklig hydda; men hon fann at
hon var på en obebodd ö. Vid sin upp-:
täcktsförd påträffade hon ett träd med o-
fantlig stam, och stammen var ihålig.
Hon lade sig der med sina barn och njöt
en stilla och ostörd sömn.
Följande dag gick hon ater att under
söka sin ö, och denna gång så längt som
Utom
ter fann hon äfven fågelbon. byadan hon
log äggen. Då hon
niskor eller vilda djur, beslöt hon att un-
harnen förmådde följa med. fruk-
fann hvarken men-
derkasta sig Guds vilja samt söka göra
silt bästa i alt väl uppfostra sina kära små.
I sin klänningsficka hade hon en evan-
geliibok och en bönebok; hon betjenade
sig af dem vid att lära barnen "läsa och
En
henne:
lara dem känna den gode Guden:
dag sade den lille gossen till
-— men snälla mamma, hvar är da min
pappa? — Den stackars modren svarade
gråtande:
— Kära barn. er far har gatt till him-
melen; men j hafven en annan fader, som
är den gode Gud. Han är bär, fast vi
icke se honom; det är Han, som skickar
till oss frukter och ägg. Han skall all-
tid hafvs vård om oss, sålänge vi älska
honom af allt värt hjerta och gerna göra
hans hud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
