Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
est icke dessa hyita syskon blefve dödade.
Strax beslöts alt man skulle anställa ett
högtidligt offer åt den nya apa man gick
att välja: vidare att begge de hvita skulle
tillhandagå vid ceremonin och att man
derefter skulle bränna dem lefvande.
Sedan Jean fått höra denna dom, sa-
de han till dem: om er apa varit en Gud,
skulle jag väl icke ha kunnat döda den.
Är det då icke en sanning att jag är en
mera mäktig gud än er apa var? Man
bör tillbedja den store Guden — Han,
som är himmelens och jordens skapare
Honom skola vi menniskor dyrka, men
icke falla på knä för ett oförnuftigt kräk.
Detta språk blott retade de vilda; de
fastbundo Jean och hans syster vid träd
och vidtogo anstalter att bränna dem.
Plötsligen varsnade vildarne ett stort
antal af deras fiender, som höllo på alt
landstiga på ön. De ilade fram att slåss
med fienden, men blefvo slagna. De nya
vildarne, som utgåll från striden såsom
segrare, frigjorde Jean och Marie från
deras band och förde dem till sin ö. Här
hlefvo nu de hvita syskonen konungens
slafvar.
Detta oaktadt lefde dessa nya vildar
i ett ständigt krig och uppåto, äfven de,
sina fängar. En dag togo de ett stort
antal fangar, ly de voro mäkta tappra.
Bland dessa fångar befann sig en hvit
man, och som han var ganska mager, be-
slöts alt han innan slagtandet skulle gö-
das. De vilda satte honom i en liten ko-
ja, der han fritt kunde röra sig försåvidt
de vid väggen och hans lemmar fastgjor-
da banden sådant tilläto.
Marie fick uppdraget att vara den hvi-
te mannens materska.
Enär hon visste|
att han skulle blifva uppäten, fick hon
elt stort medlidande med honom och sa-
de, i det hon sorgset betraktade fången:
Min Gud, haf medlidande med honom!
Den hyite mannen, som redan blifvit
snartsagdt bestört vid att finna en flicka
af samma färg som han, blef det ännu
mer, då hon på fransyska språket, hans
eget modersmål, hade utsagt de nyssagda
orden. ”Hvyem har lärt er att tala frau-
ska?” — utbrast han.
— dag vet allsicke namnet på det språk
jag nyss talte, men det är min moders
språk . . . och det är bon, som lärt mig
det. Vi äga också två böcker, hyari vi
alla dagar läsa.
”O min Gud”, utropade mannen i det
han upplyftade händren mot himmelen,
”kande sådant vara möjligt!- Men mitt
barn, skulle du kunna vara i tillfälle att
visa mig de omtalta böckerna?”
Nu gick Marie ut men återkom icke
längt derefter tillika med Jean, som med-
hade de båda böckerna. Den hvite fån-
gen slog upp dem med rörelse och, sedan
han på det första bladet funnit orden:
Ce livre appartient a Jean Maurice, ”)
— utropade han: ”O mina kära bärv]
är det då er jag återser! Kommen, om:
famnen er far!
Kunnen j berätta mig
någonling om er mor?
Utgjutande glädjetärar kastade Jean
och Marie sig nu i den hyile mannens
armar. Efter en den mest vältaliga tyst-
nad var Jean den som tog ordet:
— Mitt hjerta säger mig alt du är
min far; men ändå förstår jag icke hu-
+?) Denna bok tillhör Jenn Maurice.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
