Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EOS.
kropp. Också när du sofver, nötes den
litet fbr hvarje andetag du drager. Hvarför
slites icke din kropp ut likasom din röck
eller dina byxor?»
Nu kunde Ville icke svara. Han såg
djupsinnigt ner i vällingstallriken, men blef inte
klokare för det.
»Försök tänka dig, att jag för hvarje gång
en liten fin tråd i din röck brister, tager
nål och tråd och träder en ny tråd i den
utslitnas ställe. Detta skulle göra, att din
drägt kunde hålla en lång tid, icke sannt?
Nåväl, kära Ville, en sådan der omsogsfull
iståndsättning, ehuru på annat sätt. sker
hela tiden inom våra kroppar. Din röck
lappas med ett stycke tvg, men nötningen
af din kTOpp lappas med den föda du förtär.
»Huru skulle det gå med dig om du ej
finge mat?» frågade bror Karl.
»Som med Blombergs stackars Prisse,
tanker jag: han blef instängd i magasinet ute
i skogen och var’ död, då de hittade
honom der».
»Ja, du skulle dö: din kropp skulle
nötas ut emedan den icke fick något, hvarmed
den kunde lappas. Människor hafva
förmatt lefva utan föda i fvratio dagar; men
de flesta af oss skulle dö inom denna tid,
om vi icke åte ’hågonting.
»Tänk om Ville en vacker dag skulle
glömma att komma in och äta» invände
Stina som gick och dukade af bordet.
»Var inte rädd för det, du» försäkrade
Ville. Sånt glömmer man inte».
»Nej, det är nog så» sade pappa.
»Hungern kommer och påminner dig om att din
kropp behöfver lappas. Nu känner du
således en annan orsak, hvarför vi måste äta.
Vi behöfva föda för att vår kropp
icke skall nötas ut.
»Vet mamma» sade Ville nu helt hastigt,
■i dag då vi sprungo på ängen, stodo de
små lammen alldeles ihopkrumpna, som om
de varit mycket frusna, men de stora, feta
fåren frösö visst icke alls».
»ja min gosse» sade mamma, »dessa små
lamm hade icke fått tillräckligt mat och de
kände därför kylan mera, än de feta
väl-födda fåren, och här får du höra ännu en
nytta, som man har af födan. Ty
tillräckligt med god föda bidrager till att värma
kroppen.
Vi behöfva föda för att hålla vår
kropp varm.
■ Seså Ville, kom hit nu skall jag exami-
nera dig om födan» sade bror Karl. »Hvilka
voro nu de tre orsaker hvarför vi måste
äta? —
»Låt Ville fundera på saken till i
morgon så fastnar det bättre», sade pappa.
Rimtussen.
En Jotunheimssaga.
(«/ Z Toptlius. i
J höga norden var ett land, som kallades
•s? Jotunheim, och där bodde jättar, som
kallades rimtussar. Thorlåg i krig med
rim-tussarne och slog ihjäl dem med sin
hammare, men en tusse blef kvar. Han hade
gömt sig i ett isbärg vid Nordkap, och där
bodde han ännu i fjol. Ingen visste, huru
gammal har var, kanske tre eller fyratusen
år, ty han stod ej skrifven i någon kyrkobok.
Men lång var han, lång och dum, en
kilometer lång och sex kilometer dum, sade
folket. Nå, det var kanske förtal; man skall
ej tro mer än hälften.
Rimtussen höll bra nog ihop, fastän han
var så gammal. Han var frusen till is och
tålde nog köld, men i töväder var han rädd
för att smälta. För det mesta sof han i
is-bärget, men hvart hundrade år vaknade han
och såg sig omkring i världen. Detta
uppfriskade honom, så att han tyckte sig nog
kunna hålla ihop i tusen år till.
Rimtussarna hade i sin tjänst små, listiga
dvärgar, som kallade svartalfer. De kunde
se genom bärg och visste allting, utom att
göra solsken. Förr voro de så talrika, att
när man ropade i skogen, visst fick man
svar. Men nu hade också svartalferna
försvunnit med rimtussarne, sä att det fanns
bara en tusse och en alf kvar. Och tussen
vid Nordkap hade ställt sin svartalf att vakta
vid isbärget, medan tussen sof.
1 år vaknade tussen litet före jul,
sparkade ett hål i isbärget och rätte ut sina
styfva ben. — »Hvad lider tiden», frågade
han sin spejare, svartalfen, som stod där på
vakt vid bärget. (Fant.).
•) De gamla hedniska svenskarna trodde }>i Hera
gudar, soui du kanske vet. Gudarna budde i det
ljusa Valhall: öfverguden helte Odin; Thor var
iskans gud.
Uoloingfure. J. ätmtlli arfvingar» boktryckeri aktiebolag, i*ü.i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
