Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EOS.
N’:o I.
Rimtussen.
En Jotunheimssaga.
(Af Z. To fi t ti ni.
(Purl». I
— Hundra Sr närmare världens ända,
svarade spejaren.
— Så, så! sade tussen. Har här pft dc
hundra åren kommit någon, som är klokare
och starkare än jag?
— Hvarifrån skulle den komma? Store
Tusse, du är den starkaste och klokaste karl
i hela världen!
— Men jag böljar bli gammal.
— Det gör ingenting, när man kan sofva
som du. När man sofver, blir man stark
och vis, och ingen sofver som du.
— Skulle tro det. Men huru mår Thor
nuförtiden ?
— Thor har gått att gästa Odin i Valhall.
Det är sällan han numera kör med sin vagn
i molnen.
— Det är väl intet åskväder i dag?
— Hvad, skulle det vara åska midt i
vintern.
— Dä gå vi ut att spatsera i Jotunhcim.
Klif pä min rygg! Människorna bli allt
dummare. Jag vill se, huru dumma de nu ha
blifvit efter hundrade år.
Svartalfen klef på rimtussens nacke och
satt där som en duga. Svartalfen var ju
inte längre än en gosse, när han fått sina
första byxor.
Rimtussen sträckte på sig, så att det
knakade i hans knaggliga ben, drog
sjumils-stöflama på och var med ett par steg vid
Rastckais fjäll i l^appland. — Nå, det
fägnar mig, att fjällen ej small i solskenet.
Men hvad är det för svarta streck, jag ser
därborta i snön:
— Det är järnvägar, store Tusse. Den
västra går uppåt Ofotcn, och den östra har
nu hunnit till Uleåborg.
— Järnvägar? Ar det fruset järn?
— Nej, de dumma människorna ha hittat
på inånga konster under de sista hundra
åren. Nu köra de på järvägar sex mil i
timmen.
— Sex mil! Det var visst något an tala
om! utropade tussen föraktligt, tog ett
sju-milssteg och stod i Tromsölandet af Norge.
Där trasslade han in sig i en telegraftråd
och hade så när brutit af sitt sköra ena ben.
— Nej, se så dumma snaror de ha lagt ut
för fjällräfvarna! brummade han.
— Ja, är det icke enfaldigt? sade svart-
alfen. Och sä prata de med hvarandra
genom trådarna!
Rimtussen blef ledserv på Norge, vände
om och stod med några steg vid Enare sjö
i I uppland. Här steg röken från en
nybyggares stuga som en röd pelare i den
frostiga vinterluften. Med röken kom en
angenäm lukt, som behagade tussen. —
Hvad är det småfolket kokar? frågade han.
— De koka kaffe.
— Kaffe! är det något slags gröt?
— Stora Tusse, kafTe är ett slags brun
soppa, som gör människorna muntra.
— I,åt oss smaka den bruna soppan!
menade tussen och tog ett steg framåt, men
glömde att han med det samma var sju mil
från kaffepannan. — Det är stundom
obekvämt att spatsera i sjumilsstöflar. — Se på
stugan som sprang ifrån mig! sade tussen
förargad.
Då låg där ett litet svart föremål i snön.
Tussen tog upp det, vände det på alla
sidor, stack det i munnen och begynte tugga
därpå. — Det var ett segt stycke renstek,
anmärkte han, det måste ha legat länge och
torkat i solen.
— Troligen, sade svartalfven. Annars
bruka människorna kalla detta en
gummi-galosch. Den har någon resande tappat i
snön.
— Hvad göra dc med gummigaloschcr?
De bruka dem på slaskiga vägar, för att
icke bli våta om fötterna.
— Slaskiga vägar! Våta fötter! Hvad är
det för veklingar, som nu bo i Jotunheim?
Jag skall lära dem slaska! — Hvarpå
rimtussen spottade ut galoschen, tog munnen
full med vinterluft och blåste ut den igenom
näsborrarna. Strax kom en snöstorm, som
innan kort bctäckte nejden med manshöga
snödrifvor. — Hvaråt är kaffegrytan ?
frågade tussen.
Svartalfen pekade norrut, tussen tyckte
sig känna i luften oset af kaffe, tog några
ifriga steg, men tog miste i snöyran och
hamnade midt i Bottniska viken. Hafvet
var isbelagt, men hvilken is kunde bära en
sådan koloss! Tussen plumsade i, och nu
skulle han ha behöft gurnmigaloscher.
— Se på smutsen, som börjar att gå mig
öfver stöfvelskaften! utropade tussen där
han stod midti hafvet. Det värsta var, att
fötterna började smälta i sjumilsstotlarna.
Här var intet annat råd än att traska upp
till torra landet igen. Kratsch lät det, när
han klef upp genom isen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
