Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 N:o 25
EOS.
Baronens ansikte mörknade något
— Jolin är nog här bland folket,
och oskadad, endast litet svarter af
röken — sade hau. — Han skall uog
bli rikligt belönad för sin bragd, var
icke orolig.
Några timmar senare liade nian
lyckats släcka elden, men den vackra
byggnaden var nästan förstörd.
Baronen, Wira och tjänstefolket måste
tillbringa återstoden af natteu under
bar himmel.
Följande förmiddag lät baronen kalla
John till sig.
— Du har uppfört dig som en
riktig hjälte — sade han. — Du har
räddat det käraste jag har, min dotter.
Hvad önskar du uu som belöning?
— Ingenting — svarade Johu enkelt.
— Såå! — Baronen kunde icke låta
bli att småle. — En präktig pojke!
— tänkte ban. — Bara hau icke vore
en tjuf! Ack, om han icke tagit den
där nålen! Då skulle jag upptagit
honom som min egen son, men nu — en
tjuf! — Jaså, du önskar ingenting? sade
hau högt till gossen. — Tänk nu efter|
Ja, jag skulle önska — svarade
John stammande och med nedslagna
ögou — att änuu uågou gåug få vara
tillsammans med Wira.
Baronens ansikte mörknade.
— Nej, det kaii jag icke lofva dig
— svarade han. — Du vet ju, hvad
du gjort. — Begär hvad som hälst
annat, men icke detta.
Gossen teg och tårarna stego
honom i ögonen.
— D;i önskar jag ingenting sade
hau ånyo sakta.
Plötsligt ropade någou:
— Nej, men! Se, se!
Alla skyndade till den nedbrunna
byggnaden därifrån ropet hördes.
— Hvad är det? — frågade baronen.
Eu af drängarne, som varit
sysselsatt med något arbete bland den
nedbrunna byggnadens ruiner, trädde fram
till baronen med några nedsotade
föremål i handen. — Det här fann jag
i en fördjupning i skorstenspipan —
sade ban.
— Hvad! — utropade baronen. —
Det är ju den förlorade nålen . . . och
en bel hop auuat ännu till! Men hur
i all världen har det kommit dit? —
— Jag tror, att det är skatan, som
gömt det — sade drängen. — Ty den
låg själf död i samma hål. Deu tycks
ha haft sitt bo där.
— Så är det! — utropade baronen
med glädjestrålande ansikte. — Den
tjufska skatan! Att jag icke kom att
tänka på den förut!
— Johu, min gosse, förlåt att jag
dömt dig orättvist. Men jag vill med
Guds hjälp godtgöra, hvad jag
förbrutit. — Baronen tog gossen i sina
armar och omfamnade honom hjärtligt.
— Hädanefter skall du bo hos mig
och vara som miu son och iugeu skall
mer skilja dig och Wira från
hvarandra.
John rodnade af glädje och Wiras
vackra ögon riktigt strålade, då hon
räckte lekkamraten sin hand. Hennes
tro på Johns heder hade icke kommit
på skam. Gud hade hört henues
böner och nu med ett slag rentvått
vännen från alla fula beskyllningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
