Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Min vän,» sade Madame
d’Houde-tot mildt, med stilla värdighet. Hon
stödde sin bara armbåge mot
gueri-donens marmorskifva och hvilade
kinden mot handen, i det hon såg honom
rakt in i ögonen. »Jag trodde ni
visste detta förut — alla människor
ha ju talat om oss.»
Han skakade på hufvudet.
^Visste det? — ja naturligtvis
— naturligtvis visste jag det.. . Men
folk säger så mycket . .. Det var så
overkligt, så långt borta, men nu —
när jag hör det af er egen mun...»
Madame d’Houdetot rätade på sig
i soffan. Hon lade sina små hvita
händer i kors i knäet och sade lika
stilla:
»Jag vill inte försvara mig. Det
är väl lika illa af mig som af alla
andra, kan jag tro. Men jag kunde
icke göra annorlunda — jag ville
inte, att det skulle vara annorlunda.
Han har inte förfört mig» — hon såg
upp på Rousseau med sina blida,
allvarliga ögon — »det var mig lika
lätt och lika naturligt att skänka
honom mig själf, allt i mig, som var
värdt att äga, som att gifva honom
den blomman jag bar vid min
hals-linning.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
