Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elias Sehlstedt av Carl Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kallar man endast de skalder stora,
hvilka under generationer skola stråla som
ledstjärnor, och i hvilkas arbeten man
alltjämt finner nya synpunkter, ny näring för
tanke och känsla, har Sehlstedt visserligen
intet anspråk att räknas till sådana
sällsynta utvalda.
Men själfva frågan är öfver hufvud taget
orättvis. Storheten är och förblifver ett
relativt begrepp, en uppskattning gjord i
förhållande till andra. Låt oss hellre, för
att slippa ifrån dessa vanskliga jämförelser,
ställa frågan så: var han en äkta skald
— en skald som i öfvervägande grad var
lik sig själf och ingen annan — och
enhvar som i poesi har sinne för det
naturliga, det oförfalskade, skall utan ett
ögonblicks tvekan svara ja.
Han var sig själf. Sällan eller aldrig
gick han i sin dikt utanför sin medfödda
begåfnings gränser. Det uppstyltade,
afsigtligt storartade undvek han med säker
takt. Idyllen och naturmålningen,
vanligen i visans tonart, den humoristiska
betraktelsen, där någon allmän sanning, t. ex.
ett ordspråk, belyses i en följd af slående
bilder eller tillspetsas i en kvick pointe —
äfven understundom den rena burlesken —
det var Sehlstedts rätta fält, och där var han
mästare. Hvad han älskade i lifvet, älskade
han också i dikten: hafvet och vårbäcken,
naturmänniskan och sångfågeln, det sunda,
måttfulla och glädtiga — det oskyldiga
sällskapsskämtet kring ett godt bord och
ett godt glas. I alla hans sånger kommer
liksom med öppna armar emot oss hans
egna fryntliga personlighet, hans välvilliga,
förnöjsamma sinnelag, främmande för all
flärd, allt konstladt sken.
Vidare var han ett barn af sin tid
och blir äfven därigenom värd att
skärskådas af literaturhistorikern, som önskar
se ett visst tidslynne afspegladt i dess dikt
och sång. Det var en lycklig tid, de första
decennierna af innevarande halfsekel. De
djupa motsatser, som uppröra vara dagar
och bringa söndring såväl i individens
eget hjärta, som mellan hela klasser och
folk, hade då ännu knappt vaknat, eller
åtminstone fördes deras strid icke så bittert
och skoningslöst. Det gick en hoppfull
flägt genom världen — alla svårigheter,
som stodo i vägen för mänsklighetens
harmoniska utveckling, syntes möjliga att lösa
— ett våldets Sebastopol föll i ruiner, en
Garibaldi behöfde blott visa sig, och
sekelgamla bojor lossnade i samma ögonblick.
I vårt goda gamla Sverige hade man just
ingen känning af några sekelgamla
orättvisor eller värre olyckor än en liten
penningkris emellanåt; men hur var man
inte liberal, hur klappade man inte bifall
åt framåtskridandets segrar på världsteatern,
medan man själf satt en trygg åskådare
på parterren! Det kan med skäl sägas
att Sehlstedt hos oss är 1850—60-talets
karaktäristiska skald, såsom tolk för den
känsla af godmodig belåtenhet, som då
gick igenom breda lager af den svenska
nationen — särskildt dess medelklass.
Tidens naiva optimism, som så innerligt
väl öfverensstämde med hans egen, talar
ur de många årsrevyer, m. fl. liknande
stycken, hvaruti han anspelar på dagens
ställningar och förhållanden. Politisk poesi
i egentlig mening skref han likväl aldrig.
Betrakta vi Sehlstedt såsom poetisk
stilist, gäller om honom, att han skref
ibland bättre, ibland sämre. Detta är mer
eller mindre fallet med alla andra skalder;
men — hvad man däremot icke kan säga
om många — äfven hans svagare produkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
