Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - No. 5. 15. februar 1930 - Sider ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTROTEKNISK TIDSSKRI F T No. 5, 1930
och förbereda ett brott, förutsett att denna normala
påkänning är hög. På denna omständighet tar, så
vitt jag kan se, de uppspänningsföreskrifter sikte,
vilka föreskriva vissa maximipåkänningar vid nor
mala belastningar. Det är också ganska klart, att
en dylik föreskrift är påkallad, ty om man endast
skulle gå efter den exceptionella islastnormen. skulle
man för stora tvärsnitt och små spännvidder komma
till påkänningar, som under normala förhållanden
skulle uppgå till 25—30 kg/mm2 för koppar. Man
skulle här röra sig på obekant område och man vet
ej, om ledarna under årtionden skulle uthärda dylika
påfrestningar; vibrationsfaran med ty åtföljande ut
mattningsfenomen kan eventuellt här stå på lur.
till en början av belastningstidens längd. I en artikel
i ETZ för ett år sedan uppgavs, att hållfastheten för
koppar från 42 kg/mm2 gick ned till 35 kg/mm2 vid
26 dagars belastning och till 32 kg/mm2 efter 360
dagars belastning. För aluminium gick hållfastheten
enligt samma källa ned från 19 kg/mm2 till 14 kg/mm2
vid 22 dagars belastning och till 12.4 kg/mm2 vid 158
dagars belastning.
Tyvärr redogöres icke närmare för försöken, så att
tillförlitligheten av dessa siffror undandra sig bedö
mande. De synas emellertid visa, att hållfastheten
rätt väsentligt reduceras vid långtidsbelastningar, att
hållfastheten icke i hast når sitt gränsvärde utan är
stadd i sjunkande ännu efter årslånga belastningar
och slutligen, att denna egenskap gör sig gällande
olika för olika material. Aluminiet synes vara mindre
uthålligt än kopparn, vilket ju även är att vänta, då
ju aluminiets egenskaper gälla för att vara rätt
variabla.
Om också den normala uppspänningsbegränsningen
har sitt fulla existensberättigande, anser jag likväl,
att den i de svenska och norska normerna är kanske
något för försiktigt formulerad.
Enligt dessa normer kommer man till påkänningar,
som vid jämviktsnorm röra sig i trakten av 12 till
15 kg/mm2 för kopparlinor, och vid vissa belast
ningar, som väl kunna uppträda någon gång om året,
gå de upp till 20 kg/mm2. Jag har ännu aldrig hort
förtäljas att linor brustit vid så låga påkänningar,
och jag skulle därför önska fråga herrar fackmän,
om tiden ej vore inne att ta ett steg eller par in
på dét obekanta området, dvs. tillåta litet större nor
mala påkänningar givetvis förutsatt, att den excep
tionella islastnormen tillåter det. Isynnerhet om man
erkänner de permanenta töjningarna som vällovliga
företeelser, borde det ej vara någon fara att gå till
normala påkänningar på låt oss säga 18 kg/mm2 för
koppar.
Även ett större antal belastningsväxlingar kunna
som bekant utmatta ett material och få det att brista
långt under den egentliga brottgränsen. Såvitt jag
har mig bekant har detta fenomen icke undersökts
noggrannare för andra material än järn och stål.
För dessa har professor Ljungberg på basis av en
del intressanta försök uppställt hypotesen om det
konstanta brottarbetet som förklaring till brott ge
nom utmattning och liknande fenomen. Enligt
denna lag är det arbete konstant, vilket per volyms
enhet erfordras för att åstadkomma brott, oberoende
av om brottarbetet uttages på en gång eller i flera
repriser. Vid en belastningsväxling, vilken slutar vid
utgångspåkänningen, beskriver spännings-töjnings
kurvan ett slags hysteresisslinga och den inneslutna
ytan representerar den vid belastningsväxlingen
ifråga uttagna delen av brottarbetet. Upprepas be
belastningsväxlingen ett större antal gånger, reduce
ras det i materialet uppmagasinerade brottarbetet
alltmera. Detta gäller som sagt för järn och stål, för
vilket material lagen bekräftats av försök, men det
förefaller ju rätt sannolikt, att den skall gälla också
för andra material. Speciellt för aluminium men
också för koppar, vilka material i töjningshänseende
uppvisa mindre konstanta egenskaper än järn och
stål, skulle utmattningsfenomenet i så fall i högre
grad göra sig gällande.
Så länge man ej vet, vilka faror som hota vid för
hög normal påkänning, synes det mig för övrigt vara
lika gott att föreskriva en viss maximipåkänning vid
jämviktsnorm som att gå efter mer eller mindre kon
struerade s. k. normala belastningsfall. Beräkningarna
skulle härigenom något förenklas.
En fråga, som nära sammanhänger med frågan om
uppspänningen, är bestämmandet av stolphöjden.
Även för denna synas tvenne föreskrifter vara er
forderliga, en som tar hänsyn till de exceptionella
och en som tar hänsyn till de normala förhållan
dena.
De exceptionellt stora nedhängningarna uppträda
även de vid stora is- och snöbelastningar. Användes
hängisolatorer eller en på annat sätt flexibel upp
hängning, får man taga hänsyn till att en ojämnt för
delad belastning ger mycket större nedhängningar än
en jämnt fördelad. Nu uppges i regel, att då verk
ligt stora isbelastningar observerats, dessa uppträtt
mycket lokalt; och att ledningen sedan vid töväder
befriar sig från snölasten så att säga sektionsvis. har
väl litet var iakttagit. En föreskrift, som tar hän
syn till nedhängningarna vid lokal islast i ett spann,
medan övriga äro utan, synes därför synnerligen på
kallad, och den återfinnes också både i de svenska
och de norska normerna. Frågan är blott, vilken is
last man i detta fall skall räkna med. Att räkna med
samma exceptionella islaster som vid bestämmandet av
uppspänningen är ej på sin plats, så länge dessa
väljas olika för olika ledningsklasser. Stolphöjden
bestämmes ju främst med tanke på säkerheten till liv
och egendom, och. i detta hänseende böra alla led
ningsklasser vara jämställda. Däremot skulle det ha
Nu behöva vi lyckligtvis inte räkna med islaster,
som ligga på i åratal eller återkomma hundratusen
tals gånger som belastningarna i professor Ljung
bergs försök. Yi behöva alltså inte räkna med de
gränsvärden, till vilka hållfastheten nedgår vid dy
lika utmattningar även om vi skulle känna dem
men någon hänsyn måste vi dock taga till detta feno
men, om det också måste bli mera på känn. Då de
nya norska normerna räkna med 90 % av den mo
mentana brottpåkänningen, alltså för koppar med 36
kg/mm2, förefaller detta att vara något högt, då man
tar hänsyn till att tillskottsspänningar genom böjning
i klämmarna också måste reducera den effektiva
brotthållfastheten. Det berättigade i att även för
aluminium räkna med 90 % av den momentana brott
hållfastheten synes mig erfordra en bekräftelse genom
försök.
Nu kan det väl anses ganska sannolikt, att även
påkänningen under normala förhållanden, dvs. vid
ingen eller ringa islast, kan förmå uttrötta materialet
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
