Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - No. 5. 15. februar 1930 - Sider ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hängkedjor måste
No. 5, 1930 ELEKTROTEKNISK TIDSSKRIFT
denna föreslagna till
låtna påkänning ge
nom långtidsprov.
Längdutvidgnings
koefficienten är
0,000023, således den
samma som för alu
minium. Även spe
cifika vikten är den
samma som för alu
minium, således för
lina cirka 1,04 •
• 2,70 2,80.
Olägenheten med
aldreylina är att
den är så lätt, var
igenom större av
stånd mellan linorna
erfordras med hän
syn till risken för lin
sammanslagning.’Vid
dessutom större avstånd mellan lina och stolpe an
vändas eller också hängkedjorna belastas med vikter
för att linan icke skall komma för nära stolpen.
Vid hängisolatorer och lokal islast i ett spann, under
det att övriga spann äro isfria, är nedhängningen
större än för i elektriskt hänseende motsvarande kop
parlinor, varför aldreylinorna måste uppspännas star
kare.
Vid 220 kV blir denna synpunkt av än större bety
delse. Då koronaförlusterna som bekant äro bero
ende av linaris ytterdiameter, så har man på sina
håll börjat använda ihåliga kopparlinor.
Olägenheten med koronaförlusterna har man i stort
sett komipit ifrån vid stålaluminiumlinan. Linans
diameter blir vid samma elektriska ledningsförmåga
betydligt större än vid koppar. Hållfastheten kan
även inom vissa gränser varieras genom att använda
större eller mindre stålkärna. På grund därav kan
spännvidden ökas och linorna uppspännas kraftigare.
Detta är den största fördelen hos stålalurainium
linorna. Fördelen blir än mera påtaglig i de fall, då
linarean ur överföringssynpunkt kan vara ganska
måttlig. Detta är ofta förhållandet vid linjer för
cirka 132 kV spänning.
Det skall bli av intresse att se, vilka erfarenheterna
bli på denna provsträcka. Vad man närmast ställer
sig tveksam om är hur linan kommer att förhålla
sig i korrosionshänseende. Om man hade haft en
aluminiumlina med endast 98,7 % renhet, hade man
härvidlag varit mycket betänksam. Det påstås
emellertid, att de i linan förefintliga främmande me
tallerna skulle med aluminium bilda en kemiskt sett
mycket beständig legering. Stålaluminiumlinan har emellertid även en hel del
olägenheter. För det första är det ju med hänsyn till
beräkning, tillverkning, provning och montage en
komplikation att tvenne metaller ingå i linan. Stor
omsorg måste nedläggas vid linornas tillverkning.
Vid tillverkningen får försiktighet iakttagas, så att
icke föroreningar inblandas, t. e. i form av koppar
stoft, som sedermera kan åstadkomma korrosion.
Stållinans förzinkning måste vara synnerligen väl ut
förd. Linans livslängd är ju i hög grad beroende av
densamma. Ur denna synpunkt vill man helst som
ytterligare skydd ha tvenne lager av aluminium runt
stålkärnan, lindade i motsatt riktning mot varandra.
En sådan konstruktion är även önskvärd för att man
vid växelström skall slippa från de extra virvel
ströms- och hysteresisförluster, som uppkomma i stål
linan, då man endast har ett lager aluminium omkring
kärnan. Vid mindre areor är det emellertid praktiskt
taget icke möjligt att åstadkomma en sådan kon
struktion, enär man med hänsyn till lindragningen
icke kan använda alltför klena aluminiumtrådar.
Först då man kommer upp i aluminiumareor på cirka
120 mm2 kan man få tvenne lager av tillräckligt
grova aluminiumtrådar.
D. Jämförelse mellan kopparlinor och stålaluminium
linor, speciellt vid linjer för cirka 132 kV spänning.
Av det föregående framgår, att bronslinor endast
torde ifrågakomma för specialändamål, att helalumi
niumlinor i allmänhet äro mindre lämpliga för vik
tiga linjer och att större erfarenhet beträffande linor
av aldrey eller liknande aluminiumlegeringar är nöd
vändig, innan dylika linor mera allmänt kunna an
vändas. Under sådana förhållanden har man för de
strömförande linorna i huvudsak att välja på koppar
och stålaluminium.
De egenskaper, som göra kopparn särskilt lämplig
som strömförande ledare, äro dess stora ledningsför
måga, dess pålitliga mekaniska egenskaper, dess be
ständighet och dess höga skrotvärde. Den senare
egenskapen är icke minst viktig, då det ofta händer,
att linarean på en linje måste ökas på grund av ökad
belastning på ledningsnätet.
Olägenheterna av kopparn är dess relativt låga
hållfasthet. Vid spänningar från 110 kV och uppåt
kan även kopparns höga ledningsförmåga innebära
en nackdel. Vid måttliga anspråk på linans över
föringsförmåga blir nämligen diametern hos en kop
parlina väl knapp med hänsyn till koronaförlusterna.
Provningen av stålalumlniumlinor har visat sig
vara en betydligt besvärligare och kostsammare pro
cedur än vid kopparlinor. Till en del kan detta givet
vis bero på att respektive fabrikanter ännu icke äro
1. Jämförelse mellan linornas egenskaper.
Fig. 12. Spännings-töjningsdiagram för 63,6 mm2 aldreylina.
59
11r 11111111 rm ni n 111111 nll ni m 111 m 1111 m 111 rrm mll n-n-ri n
l^=r========i=====±======:r=====i=ii=iii==i==iz:iii=i=^:-E=-==—=
zpr : as/Tt-v.t/\3io
X L —–
zzzzzzzzzz:zzz:zzzzzzzzzzzzzzzzzzz^zzz-zzzzzzzzz:zzzzzzzzz:zzzzzzzzz~
’ii=jii=l=p|i=:======Eii11110^10^=111111
ZZZ^^^^^zZZZZZZZZZzZzZzZZZzZZzZZZZZzzZz
0 Qi 02 ai Q 5 ’o.e 07 QB ~ ös /o i/ /2 Tdjningvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
