Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - No. 5. 15. februar 1930 - Sider ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
No. 5, 1930 ELEKTROTEKNISK TIDSSKRIFT
en betydande förståelse och omsorg i framställningen,
men de fabriker, som kunna konsten, framställa numera
ett material, som vi den dag i dag är föredraga i alla
hänseenden. Av särskild betydelse är aluminiets ren
hetsgrad, varvid vi som minimum kräva 99,5 %. I mot
sats mot byrådirektör Nordells uppfattning anser jag
icke, att linhållare och skarvar vid stålaluminum vålla
några svårigheter. Upp till 70 mm 2 (ekvivalenttvärsnitt)
använda vi helt vanliga vridhylsor för skarvning och hel
avspänning.
har räknat med äro säkert pålitliga i den mån de fram
kommit ur långtidsförsök, som utförts under samma be
tingelser för stålaluminium som för koppar, och dessa
betingelser ha exempelvis med hänsyn till långvarig
heten av de höga belastningarna varit ogynnsammare än
under normal drift, då ledningarna under endast en liten
del av året stå under hård belastning. Med hänsyn till
de betänkligheter byrådirektör Nordell framhållit i frå
gan om järnförlusterna i stålaluminium, kan anföras, att
dessa förluster vid mätning på en av norska statens
kraftledningar ha befunnits vara obetydliga. Mätning
arna gåvo som resultat, att strömmen icke helt följer
aluminiumtrådarna utan delvis synes passera över från
tråd till tråd. Med hänsyn till professor Veländers ytt
rande angående omspänning av en permanent förlängd
lina vill jag påpeka, att det i praktiken ofta visar sig,
att samma spann år efter år kan utsättas för stor extra
last. Det är därför i viss mån betänkligt att i normerna
tillåta en sådan omspänning. I och för sig är detta icke
något viktigt spörsmål, men den ställning man intager
till detsamma får indirekt en viss betydelse för nor
merna. Enär de svenska normerna vilja tillåta omspän
ning efter exceptionell last, fastställa de som exceptio
nell påkänning en dragning, som är mindre än brottpå
känningen, och därmed en förlängning, som procentuellt
avviker ännu mera från brottförlängningen. Resultatet
härav är, att man i viss mån gynnar de små tvärsnit
ten och de små spännvidderna.
Den väsentliga olikhet i uppfattningen om stålalumi
nium, som härskar i Sverige och Finland å ena sidan
och Norge å den andra, torde till stor del bero på den
i Norge begagnade förspänningen, som ger betydligt
lägre master och bättre utnyttning av ledningarnas
brotthållfasthet. Förspänningen påverkar bevisligen icke
själva brottgränsen.
Angående skrotvärdet så är detta bevisligen lägre vid
aluminium än vid koppar, men det behöver icke med
tagas i beräkningen, om man redan från början begag
nar så stor area, som masterna kunna bära, varvid ut
byte mot större tvärsnitt icke kommer ifråga. Detta har
man tillgodo i effektförluster. En lednings ekonomiska
tvärsnitt ligger inom mycket vida gränser. Man bör
hålla sig helt nära den övre gränsen och helst något
överskrida denna. Vid samköming av stora anläggningar
medför detta dessutom en värdefull ökning av stabili
teten.
De stora spännvidder, som erhållas vid stålaluminium
ledningar, giva snörräta tracéer och därmed kortare led
ningslängder. Jag kan lugnt påstå, att vi vid våra nyare
norska kraftledningar ha .sparat upp till 15—20 % i an
läggningskostnader genom användande av stålalumi
nium. Å andra sidan är jag dock icke fullt säker på att
vi icke med de härav förorsakade olikformiga linavstån
den från marken få högre atmosfäriska påkänningar än
eljest varit nödvändigt. Våra senare erfarenheter peka
i denna riktning.
Om man däremot är på det klara med att förnyad
uppspänning av en förlängd ledning är en fråga, som
bör undersökas i varje speciellt fall, så är det natur
ligare, att såsom gjorts i de norska normerna gå ända
till brottpåkänning vid exceptionell last, varvid man
uppnår samma brottsäkerhet vid alla lindimensioner och
spännvidder.
Byrådirektör T. Nordell: Enligt de svenska normerna
kan en kopparlina vid exceptionell islast ansträngas till
SO % av brottgränsen, medan man endast tillåter 70 %
för aluminium. I Norge tillämpas däremot samma sä
kerhet mot brott vid koppar och vid aluminium. Detta
resulterar givetvis i att vinsten av att använda stål
aluminiumlinor i stället för kopparlinor blir större en
ligt de norska än enligt de svenska normerna. När man
kommit så långt, att man verkligen ingående känner
stålaluminiums egenskapet, torde man sannolikt kunna
höja den i svenska normerna angivna tillåtna påkän
ningen för stålaluminiumlinor.
Ingenjör J. Kuusinen: Vid försök att konstruera bil
liga 120 kV ledningar för liten effekt hade talaren jäm
fört koppar och stålalumium med samma lindiameter
= den minsta koronafenomenet tillät, och därvid funnit
koppar fördelaktigare. Vid jämförelse mellan grövre le
dare av samma ohmska motstånd kan man komma till
att stålaluminium och koppar i stort sett äro jämnspelta,
om man räknar med att hållfastheten för stålaluminium
vid upprepade långtidsbelastningar icke nedgår mer än
hos kopparn. Några betydande besparingar kan man
dock i vårt klimat knappast göra genom att använda
stålaluminium, förutsatt att det i inköp är lika dyrt som
kopparn, vilket i allmänhet varit fallet. Då det upp
givits, att man i Norge byggt en ledning med stålalumi
nium för 350 m medelspännvidder, medan motsvarande
spännvidd för koppar skulle utgjort 275 m, hade talaren
med användande av de norska normernas uppspännings
föreskrifter utfört en beräkning av de för stolphöjden
bestämmande nedhängningarna vid lokal tillsatslast för
dessa två alternativ och erhållit för koppar 14,7 m och
för stålaluminium 21,0 m. Gentemot ingenjör Strand på
pekades, att risken för linsammanslagning nog ej så
mycket står i samband med stationära utslag vid extra
last som med asynkrona svängningar vid ojämna vind
stötar, speciellt om ledarna anordnas bredvid varandra,
och med beaktande härav torde kopparns egenskaper
vara gynnsammare.
Talaren redogjorde även i anslutning till ljusbilder
för -en del i Sverige tillämpade skarvningsmetoder för
stålaluminiumlinor.
överingenjör J. C. Holst: Enligt min erfarenhet före
ligger ingen risk för uppvärmning av skarvarna. Mät
ningar ha utvisat, att en vridskarv under loppet av
10—12 år fick sitt ursprungliga övergångsmotstånd för
dubblat, alltså ett ofarligt värde, så snart man använder
rikliga skarvlängder. Den fara, som den låga vikten av
ledningarna kan medföra ifråga om stora utslag hos
hängisolatorerna, avvärja vi genom upphängning av gjut
järnsvikter på kedjorna. Det är en driftsäker och billig
metod och kommer givetvis ifråga endast i de punkter,
som ligga nära en inspänning.
De undersökningar, som visat, att nästan inga järn
förluster uppstå i stålkärnan vid enkelt lager alminium
tråd, ha utförts på nya linor. Det torde vara möjligt att
efter några års drift ett oxidskikt bildas, som hindrar
strömmens övergång mellan trådarna och framkallar
solenoidverkan med därav följande järnförluster.
Ingenjör O. Strand; Ingenjör Kuusinens numeriska
beräkningar synas vara baserade på andra hållfasthets
siffror än dem, som lågo till grund för mina kurvor, och
vid hårdare uppspänning och alltså mindre pilhöjder i
normalt tillstånd blir också extranedhängningen mindre
vid osymmetrisk snöbelastning. De hållfasthetstal jag
Direktör K. G. Sjöberg: Inom Bergslagets lednings
nät ha aluminiumledningar använts från Bullerforsens
kraftstation alltsedan 1908 och användas fortfarande.
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
