ung man af ett par och tjugo års ålder, hade efterträdt honom i styrelsen. Allmänna bruket var nemligen att den regerande upphörde att vara sådan i och med detsamma en son blifvit honom född; han nedsteg till undersåte, men fortfor att sköta styrelsen tills sonen hunnit den ålder att han kunde öfvertaga bestyret dermed. Pomare I dog 1803 vid omkring sextio års ålder, utan att velat emottaga några lärdomar af missionärerna, dem han dock alltid bemötte med vänlighet. Härledningen af namnet Pomare är uppgifven i det förut citerade arbetet af Ellis. Otu hade under en vandring i det inre af ön tillbragt en natt uppe i bergen och dervid ådragit sig en förkylning, som följande morgonen tillkännagaf sig genom en stark hosta, hvarföre hans följeslagare gåfvo honom namnet Pomare, af po, natt, och mare, hosta. Otu tyckte namnet vara välljudande och antog det, och sedan den tiden har det varit Tahitis kungliga namn, likasom Kamehameha de Hawaiiske Öarnes. Pomare II visade sig redan från början missionen mycket tillgifven, men först omkring 1812 yppade han någon allvarsam böjelse att öfvergifva afgudarnes dyrkan, oaktadt hans tro på deras kraft länge varit vacklande. Blodiga strider kämpades vid denna tid mellan de olika partierna på Tahiti och Eimeo, men Pomare behöll slutligen öfverhanden. Omkring 1815—16 började kristendomen blifva allmänt antagen, och afgudabilderna uppbrändes. Pomare dog 1821 af vattensot vid fyratio sju års ålder, och efterträddes af sin fyra år gamla son. hvilken 1827 följde sin fader i grafven. Genom hans död kom hans syster Aimatta (ögonäterskan) på thronen, hvarest hon under namn af Pomare IV förvärfvat sig europeisk ryktbarhet, och ännu qvar sitter, ehuru äfven den skugga af magt, hon förut hade, numera alldeles bleknat. Hon är sedan 1822 gift med Faiti, furste af Tahaa, en af den andra Sällskaps-gruppens öar. Vi måste litet uppskjuta beskrifningen på kungaparets personlighet för att kasta en blick på de händelser, genom hvilka Tahitis nuvarande tillstånd förorsakats. Det kan ej förnekas, att de på Tahiti bosatte missionärer drifvit de yttre religions-brukens iakttagande till pedanteri, ehuru visserligen ej alla till lika hög grad deraf. Förbudet mot blommors begagnande såsom prydnader hafva vi redan nämnt. Genom sitt inflytande på drottningen, som dock i början prutade mycket emot, lyckades de alltid göra sin vilja gällande. Detta blef isynnerhet förhållandet sedan den beryktade Pritchard blifvit missionens ledare<footnote>Han blef sedan engelsk konsul på Tahiti, men är sedan franska ockupationen bosatt på Samoa-öarne.</footnote>. Denne man har af några blifvit högt prisad, af andra åter, isynnerhet alla Fransoser, utmålad