ogement beskedlig ut, men föreföll bredvid sin ståtliga man nog hvardaglig, och hennes drägt, som bestod af en gul, blommig klädning, hvars färger genom upprepadt tvättande betydligt bleknat, var ej ämnad att behaga ögat. Utom många andra unga damer anmärkte vi äfven vår lilla bekanta från förmiddagen, mademoiselle Lydia, som nu iklädt sig en liten kort röd spens med mycket korta puffärmar. Dessa sednare voro något för trånga, så att de vackra armarnes blomstrande hull retande pöste ut kring ärmlinningen. Ej heller nådde spensen rätt igen om hennes svällande barm, utan såg hon sig nödsakad att gifva denna till pris för allmänhetens blickar: som dock detta i hvardagskostymen alltid är förhållandet, så fann hon sig med lugn i sitt öde. Nedom spensen vidtog en lätt kjortel, bestående helt enkelt af ett kring lifvet svept stycke hvitt tapa, hvilket nådde ned på smalbenet. Den unga flickan med sina friska runda lemmar, sitt glada och vänliga ansigte och primitiva drägt bildade ett verkligen intagande föremål, och flera af de andra flickorna eftergåfvo henne föga i utseende. En enda obehaglig sak måste vi anmärka om samtliga damerna, nemligen den afgjorda lukt af härsk kokosolja, som på ett mindre angenämt sätt utbredde sig i deras närhet; men kanske vänjer man sig snart vid denna parfym, och finner den sedan mera retande än någon af de alldramodernaste af Guelaud eller något annat vällukternes orakel i Frankrikes hufvudstad. Såväl guvernören som hans hustru och större delen af de ej mera unga bland våra gäster, hade en eller ett par leder af lillfingret, eller det närmast derintill, afhuggna. Andra hade större eller mindre ärr symmetriskt placerade på båda armarne eller axlarne. De voro än ärr efter med skärande verktyg gjorda sårnader, än liknade de sådane som efterlemnas af större brännskador; dessa sednare skola åstadkommas genom något starkt dragande medel. Alla dessa stympningar eller sår äro tecken till sorg öfver höfdingars, vänners eller anhörigas död, och stundom utslås ett par framtänder af samma orsak. Missionärerna hafva förklarat dessa sjelfmisshandlingar för brottsliga, utan att dock hafva lyckats alldeles afskaffa dem. En hos herr Brodin anställd Svensk, vid namn Högström, hade äfven kommit ombord på fregatten i sällskap med en Engelsman, som förde en liten skonert, med hvilken den vid oljeslageriet tillverkade olja plägade sändas till Tahiti, för att derifrån skeppas till Europa. Båda medförde sina fruar, af hvilka den förres var från Tahiti, den sednares från Anaa eller Kedje-ön, en af Paumotu- eller Låga Öarna. Fru Högström såg ganska behaglig ut och var iklädd en klädning af hvitt siden, till snitten liknande de på hennes födelseö vanliga, redan beskrifna. Den andra var det enda exemplar af Paumotu-Öarnes