hufvudort. Afståndet dit är omkring två svenska mil och vägen skall vara skäligen god; men då hästar eller mulåsnor här äro sällsynta, finnes intet annat sätt att färdas än att rida på en ko eller oxe, så vida man ej vill beqväma sig att gå. Man kan dock äfven komma dit sjöledes, men fregattens båtar voro på annat håll upptagne, och dessutom var den utsatta tiden för vårt uppehåll här för kort för att färden till Agaila skulle med något serdeles nöje kunnat företagas. Man inskränkte sig således till vandringar i Umatas grannskap, men innan vi redogöra för hvad som derunder framställt sig för våra blickar, vilja vi ett ögonblick uppehålla oss vid byns 300 personer starka befolkning, dess utseende och seder. Oaktadt Aragos — resebeskrifvarens och ej hans broders, den utmärkte, nyligen hädangångne vetenskapsmannens — sannfärdighet ej är väl anskrifven, väntade man sig dock att få skåda någonting liknande ett motstycke till de af honom så romantiskt beskrifna Mariquita och Doloritas, men denna väntan blef snöpligt bedragen, ty en uppsättning af fulare hexor, än man här såg församlad, låter väl blott med svårighet tänka sig. Guams innevånare äro Malajer, men likheten med Polynesierna är dock ögonskenlig, och de tyckas utgöra en mellanlänk mellan dessa och de egentliga Malajerna, hvilket vi redan nämnt vara fallet med Pouynypets befolkning. Man ser här en plattare, mindre utspringande form på näsan, smärre ögon, mera utstående kindknotor och bredare mun än vi varit vane att se på Stilla Hafvets öar, och man söker fåfängt hos männen efter den athletiska byggnad, hos qvinnorna efter de vackra former, som der äro, om ej allmänna, dock ganska vanliga. Alla Guams döttrar vi hade tillfälle att betrakta, unga som gamla, voro af en afskräckande fulhet, och det vederstyggliga bruket att tugga betel, hvarigenom tänderna blifva svartbruna och läpparna få ett utseende, såsom voro de nedblodade, bidrager ingalunda till att försköna deras förut föga inbjudande munnar. Drägten består af en kjortel, merändels af något i hjerta färger rutigt tyg, och en kort tröja med ärmar, som räcka till handlofven. Som intet linneplagg begagnas under dessa persedlar, ser man den nakna kroppens rödbruna eller gulbruna färg framsticka genom det större eller mindre mellanrum, hvilket de lemna mellan sig, och då tröjan dessutom sällan är igenknäppt, har man med bästa vilja i verlden svårt att undvika att få se en hel hop mera än hvad som hos oss anses med anständigheten förenligt att visa. Stundom saknas tröjan alldeles. Karlarne äro mindre afskräckande än qvinnorna, utan att dock kunna göra anspråk på något hyggligt utseende; deras drägt utgöres af en skjorta, ett par mer eller mindre trasiga byxor, och en halmhatt, eller den i Ostindiska Archipelagen vanliga skålformiga hatten.