Ladronerna styras af en guvernör, som lyder under general-guvernören i Manila. Han bor i Agana, en stad med 5,000 innevånare, belägen ungefär midt på öns vestra kust, och eger under sitt befäl en styrka af omkring etthundra soldater, vanligen af de på Luzon värfvade trupperna. De olika distrikter, i hvilka ön är delad, styras af gobernadorcillos, hvilka tillika med några andra embetsmän väljas af distriktens innevånare. Vi skola framdeles, efter ankomsten till Manila, något litet redogöra för detaljerna af denna organisation, som förekommer i alla Spaniens ostindiska besittningar, hvarest dess styrelse visst icke kan beskyllas för hårdhet och grymhet. Hela befolkningen på ön skall uppgå till omkring 7,000 individer, allesammans kristna sedan slutet af 1600-talet. Presterskapet består af fyra kyrkoherdar med sina biträden; kyrkoherden i Agaña har öfver de andra ett slags biskoplig myndighet. Naturligtvis kan man ej förvänta kunskaper eller upplysning hos ett spanskt-katholskt presterskap i denna aflägsna vrå af verlden. De flesta af dess medlemmar sägas endast tänka på att lefva godt och rikta sig, medan folket lefver i den djupaste okunnighet och fattigdom. Fordom hade Guams innevånare ej rättighet att drifva någon slags handel, utan all dylik var regeringens monopolium, hvaraf dock guvernörerna drogo största vinsten. Sedan medlet af 1820-talet är handeln lagligen fri, men embetsmännen och presterne lära dock förstå att slå under sig större delen af den obetydliga handel som här drifves; gemenskapen med Manila är föga liftig, och inga egentliga handlande finnas på ön; infödingarne köpa de få varor, hvaraf de äro i behof, dels af tid efter annan besökande hvalfångare, dels från regeringens magazin i Agana, hvarest tyger och några andra nödvändighetsvaror tillhandahållas till ett pris, som ej är beräknadt att gifva någon vinst, utan endast betäcka kostnaden för deras upphandlande i Manila och transporterande hit. Nästan alla slags silfvermynt äro gångbara härstädes. Den sjöfarande kan till måttliga priser erhålla oxar, svin, höns och kalkoner, fisk och åtskillig frukt, hvaraf ön producerar ej obetydliga qvantiter, och skulle, om befolkningens lättja ej vore af den ytterligaste grad, kunna frambringa tillräckligt för att göra den till en eftersökt förfriskningsplats för hvalfångare, hvilka vid Umata med lätthet kunna förse sig med ypperligt vatten ur en från bergen nedflytande bäck. Klimatet är sundt, men spetälska är vanlig bland infödingarne, ehuru ingalunda till den ohyggliga grad, som Aragos beskrifning gifver anledning att föreställa sig. De i Umatas grannskap företagna jagtfärder voro föga lönande. Blott få foglar sågos och än färre skötos. Markens oländighet och