viss elegans. Flera små lyktor hängde i taket. Mandarinen var en äldre herre med ett skrynkligt ansigte och böjd kroppsställning. De fånigt stirrande ögonen och den slappt nedhängande underkäken uttryckte djurisk slöhet, säkerligen förorsakad af omättlig njutning af opium, med hvars rökande han äfven vid vår ankomst var sysselsatt. Den qväfvande ångan af detta ämne uppfyllde ännu rummet. Gubben emottog oss vänligt, bjöd oss sitta och vexlade en pris snus med en snusare af vårt sällskap. Hans fula ansigte vanställdes dervid ytterligare genom ett småleende, som kom ett par ofantliga betar i öfre käken att skjuta långt framom den hängande, indragna undra. En af gubbens följeslagare eller vänner, en medelålders man af frodigt utseende, men kall, elak uppsyn, visade oss huru opii-rökningen tillgår. Han lade sig på en af bänkarne i förstugan och antände en liten messingslampa. Opiet förvarades i en liten tenndosa och liknade till utseendet fullkomligen sirap; med en lång nål upphemtades något litet och ströks omkring det fina hålet uti den bricka, eller trissa af trä, som bildar opii-pipans hufvud. Skaftet är ungefär en fot långt och tvärt afskuret vid munstycksändan. Pip hufvudet hölls nu intill lamplågan, och röken inandades i djupa drag. Vanligen nedsväljes den. Inom fem minuter, under hvilka ungefär lika många insupningar gjorts, var den lilla opii-qvantiteten förtärd, utan att någon verkan på den rökande var synbar. Den under rökandet från opiet spridda lukten har något äckligt, något qväfvande, hvilket förefaller den dervid ovana lika obehagligt, som den atmosfer man ofta träffar i källarsalar, hvarest matlukt, tobaksrök samt ångor af våta öfverplagg och spirituösa sammangaddat sig att förpesta luften. För att fara upp till Canton afvaktar man gerna floden; under ebben löper strömmen så stark att rodden uppföre blir, väl ej omöjlig, men ganska ansträngande. Utföre kan man utan mycken svårighet ro mot tidvattnet, ehuru det naturligtvis går vida fortare om det är gynnande; man behöfver då ej ro mera än hvad som behöfs för att få båten att styra. Stränderne bibehålla hela vägen samma utseende. Ungefär halfvägs upp till Canton är floden på ömse sidor om Whampoa-Öns öfre del stängd af pålningar, hvilka under kriget mot Engelsmännen nedslogos för att hindra dem att komma upp. Pålningarne försvaras af batterier. Engelsmännen läto sig dock ej stängas af dessa hinder, utan bröto sig igenom, hvarjemte, såsom vi förut nämnt, några fartyg genom de oförsvarade Blenheim- och Macao-Fort-rännorna gingo ända upp till staden. Emedlertid äro de qvarstående delarne af dessa vanmägtiga hinder till ej ringa mehn för båtfarten på floden, som deraf uppdämmes och med mycken häftighet rusar genom de lemnade öppningarna. På Whampoa-Öns norra ända var under kriget ett