hvaraf det vid denna tidpunkt var i största behof. De första försändningarne gåfvo ej några lysande resultater, men snart blef varan begärlig, oeh ett eller annat fartyg låg gemenligen vid Whampoa sysselsatt med dess försäljande. Macao dref också handel dermed, men 1821 flyttade magazinsskeppen sig till Kumsingmun, som fortfar att vara en af hufvudstationerna för opiismugglingen. Till denna tidpunkt hade skeppningen ej något år öfverstigit 7000 lådor i rundt tal, men 1824 hade den redan stigit till 12,639, och 1834 till 21,785. Den fortfor att stiga med stor hastighet, och kom 1838 till nära 40,000 lådor, värderade till tjugufem millioner piaster. Till nuvarande århundrades början hade chinesiska styrelsen ej fästat någon uppmärksamhet vid hela denna handel, hvars ingripande framtida följder den väl ej kunde ana. År 1800 utkom dock förbud mot såväl införsel som bruk af opium. Både säljare och köpare skulle för öfverträdelse deraf straffas med prygel, black om halsen och flera gradationer andra straff ända till lifvets förlust. Dylika förbud hafva sedermera litet emellanåt blifvit kungjorda, och de deri stadgade straff stundom tillämpade, men embetsmännens falhet och böjelse för den förbudna njutningen har ständigt förvandlat författningen till en död bokstaf. Oroad af den sig allt mera utbredande förstörelsen, sände kejsar Taukwang<footnote>Död den 25 Februari 1850.</footnote> 1839 till Canton ett ombud, den beryktade Lin, hvilken genom energiska åtgärder tvang de fremmande köpmännen att utlemna allt opium de hade i sina magasiner eller ombord i på floden liggande fartyg, och hela det 20,000 lådor stora förrådet blef i närheten af staden offentligen förstördt. Englands representant i China, kapiten Elliot, hade förklarat sig i sin regerings namn ansvarig för den köpmännen härigenom tillfogade förlust, uppskattad till tolf millioner piaster, och på grund deraf, och af att opiihandeln erhållit uppmuntran och understöd från såväl Ostindiens styrelse som moderlandets, petitionerade de lidande handelshusen Englands regering om utbekommande af den lofvade skadeersättningen. Regeringen inlät sig i underhandlingar derom med Chinas styrelse, men då man snart fann att intet på denna väg kunde vinnas, förklarades kriget i början af 1840. Dess utgång är allmänt känd. Freden slöts i Nanking den 23 Aug. 1842, men åtskilliga af de deri stadgade vilkor undergingo följande året några jemkningar och förtydliganden. De hufvudsakliga vilkoren voro Hongkongs afträdande, de fyra hamnarnes (Amoy, Fu-tchau-fu, Ningpo och Shanghai) öppnande för handeln, frihet för Europeer att bosätta sig i dessa städer och drifva handel med hvilka Chineser de behagade. Opium erkändes fortfarande såsom kontraband, men