Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Canton och Hongkong.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
chinesiska regeringen ersatte dock de ofvan antydda handelshusens
förluster genom opiets förstörande med sex millioner piaster, hvarjemte
åtskilliga Engelsmäns fordringar hos chinesiska köpmän gäldades med
tre millioner, och krigsomkostnaderna ersattes med tolf millioner piaster,
hvilka alla summor inom tre år skulle erläggas, och Engelsmännen
till dess hålla Chusan besatt.
Då engelska regeringen ej vid fredsslutet åtagit sig att tillhålla
sina undersåter att respektera de chinesiska tullförfattningarna
angående opium, var i afseende på handeln dermed ingenting vunnet för
China, utan den fortfor med oförminskad fart, och hade till och med
fått ett vidare fält för sig öppnadt. Klarligen inseende regeringens
oförmåga att hindra varans insmuggling, — en oförmåga, som väl
hufvudsakligen måste tillskrifvas embetsmännens falhet — hafva flera
af landets högt uppsatte föreslagit att mot en måttlig tull tillåta
införseln af opium och på samma gång inom landet börja vallmons
odlande i stor skala, hvarigenom åtminstone de med förderf hotande
ekonomiska verkningarna af handeln skulle till någon del kunna förebyggas.
Kejsar Taukwang skall på derom gjorda framställningar hafva svarat
med dessa ord: ”Jag vet att jag ej kan förhindra det flytande giftets
införsel, vinningslystna och förderfvade menniskor skola, af girighet
eller för att tillfredsställa sina begär, motarbeta mina önskningar, men
intet skall förmå mig att bereda mig en inkomst af mitt folks förderf
och elände.”
Det måste för en nation af trehundrafemtio millioner menniskor,
eller åtminstone för dess styrelse, varit grymt förödmjukande, att, efter
att länge fört det otyglade skrytets språk, se sig öfvervunnen af ett
aflägset och jemförelsevis litet lands fåtaliga krigsmagt, — ett lands, hvars
regering och innevånare man under en följd af år bemött med förakt,
men som nu på ett ofantligt afstånd från sina egentliga gränser
förmådde nedskjuta det himmelska rikets prunkande befästningar, storma
dess städer, taga eller uppbränna dess flottor, och drifva på flykten
tallösa skaror af dess tappra kämpar, hvilka funno de inöfvade bistra
minerna och grimaserna af ingen verkan på de oförskämda
fremlingarna [1]. Man må om motiverna för kriget och Englands dervid följda
politik tänka hvad man behagar, — vårt omdöme derom tro vi vara
i det föregående tillräckligt uttaladt, — så kan man dock ej förneka
att dess flotta derunder visade en hög grad af sjömannaskicklighet och
militärisk duglighet. Oaktadt krigets utgång är allmänt känd, taga vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
