landsbyggden af rymmare från de kejserliga trupperna och kusten af talrika röfvarflottor. För Engelsmännen sjelfva medförde deras visade hofsamhet den fördelen att de af deras landsmän, som fallit i fiendens händer, blefvo behandlade med mera mensklighet än som förr varit fallet, och att tillförseln af matvaror oafbrutet fortfor. Gräsliga grymheter hade flera gånger blifvit begångna på Engelsmän, hvilka genom försåt blifvit tillfångatagne, och guvernören på Formosa lät halshugga några der förolyckade handelsfartygs besättningar till ett sammanräknadt antal af 197 personer. Vid hofvet i Peking tvistade hela vintren freds- och krigspartiet, men det sednare behöll öfvervigten. Dervarande ryska mission underblåste ifrigt krigsbegäret med all den skicklighet i intriger, för hvilken denna nation förvärfvat sig ryktbarhet. Om Chineserne segrat, hade följderna för Europa blifvit oberäkneliga, och Ryssarne kanske för någon tid fått monopolisera handeln med det himmelska riket. Englands på temligen tvetydiga grunder började krig blef derigenom den europeiska civilisationens sak, och utgången visade att dess styrelse vid krigets utförande varit lifvad af en bättre anda än den blott nationela egennyttans. Den förkastliga opiihandeln var den synbara, den omedelbara orsaken, men andra af bättre halt gjorde sig under krigets lopp gällande. Den nationela chinesiska egenkärleken och sjelfbeundran måste brytas, och England blef tuktomästaren. De nationer, som begagna sig och draga fördel af de af brittiska folket dem tillkämpade fördelar, må ej för bittert klandra den visserligen från moralisk synpunkt ej mycket prisvärda anledningen. Bland de af Engelsmännen under krigets lopp tagna officiella papper förekomma ett par, som innehålla förslag till anfallsföretag mot sjelfva Brittiska Öarna. En plan var att med en ansenlig styrka öfver Ryssland anrycka mot det närgränsande England, en annan att med en mägtig flotta anfalla dess ostindiska besittningar. Guvernörerne i kustprovinserna erhöllo för detta sednare ändamål befallning att bygga linieskepp, liknande de främmande barbarernas. Naturligtvis voro de ej i stånd att efterkomma en sådan befallning, och en och annan af dem hjelpte sig ur förlägenheten genom den vid dylika tillfällen i China vanliga utvägen, sjelfmord. Sjöfarten var genom ett kejserligt edikt hämmad, inga skatter och tullar inflöto, och i stället för att aflemna behållna inkomster, reqvirerade kustprovinsernas guvernörer från skattkammaren i Peking penningar för krigsutrustningarna. Omkring trettio millioner tael silfver (160 mill. R:dr R:gs) skola blifvit utlemnade för detta ändamål, men en betydlig del deraf stadnat i mandarinernas fickor. Svårigheter hopade sig från alla håll, laglösheten och osäkerheten till lif och egendom tilltogo. Från alla