myndigheter klagades öfver infödda förrädare, hvilka gynnade och hjelpte Engelsmännen, men denna klagan anses dock ofta varit ett svepskäl för att ursäkta de lidna nederlagen. Så snart våren 1842 inbrutit och sydvestmussonen inställt sig, rustade sig Sir William Parker till att med kraft fortsätta kriget. I början af Maj utrymde trupperna Ningpo och gingo ombord på flottan. Den 18 intogs staden Cha-pu med storm, hvarvid en liten från huf-hufvudstyrkan afskuren afdelning Tartarer gjorde ett förtvifladt motstånd. Deras qvinnor och barn dödade sig sjelfva. I Juni togs den med öfver två hundrade kanoner bestyckade vallen vid Wusung, en liten flod som faller i Yang-tze-kiang nära dess mynning, och vid hvilken Shaghnai är belägen. Denna stad besattes derpå utan svärdslag, men utrymdes en vecka sednare, och i slutet af månaden begaf sig Sir William med sitt flaggskepp Cornwallis (74 kanoner), fjorton andra krigsfartyg, tio ångbåtar och omkring femtio transportskepp uppföre Yang-tze-kiang för att anfalla China i hjertat af dess magt. Sir Hugh Gough hade befälet öfver medföljande 9000 man trupper, hvilka kunde vid behof förstärkas med 3000 väl exercerade matroser. Nästan utan motstånd arbetade sig denna stora flotta uppför den strida floden. Den 21 Juli togs med storm den stora och rika staden Ching-kiang-fu, belägen midt emot mynningen af den kanal, som leder från Yang-tze-kiang till Peking. Äfven här försvarade sig afdelningar af Tartarer till sista man, deras qvinnor dödade sig. Kommendanten Hailing brände sig på ett bål af pappersluntor, och pöbeln anställde allmän plundring. I Peking herrskade den största förskräckelse. Den kejserliga familjen var betänkt på flykt och skattkammaren inpackades för att bringas i säkerhet. Dervid skola nio millioner tael (omkring 48 mill. R:dr R:gs) blifvit af tjenstemännen undansnillade. Man fann nu allt motstånd fåfängt, fredspartiets röst blef åter hörd, och en af dess ihärdigaste män, den sedermera ryktbar vordne Manchu-tartaren Ki-yeng (eller Tsi-yeng) afsändes till Nanking med oinskränkt fullmagt. Cornwallis ankrade d. 4 Augusti utanför denna stora och rika stads portar, och Underhandlingarne togo sin början. Då det emellertid snart visade sig att Chineserne sökte draga ut på tiden, landsattes d. 10 en del trupper och artilleri. Nu blef det annat slag af, och d. 29 afslutades den fred, hvars villkor vi redan nämnt. Det stora chinesiska rikets styrelse befann sig vid det olyckliga krigets slut i en föga afundsvärd ställning. Det åsyftade ändamålet, opiets utestängande, var ingalunda vunnet, utan snarare motsatsen. Skattkammaren var uttömd, hela provinser i nödställd belägenhet, oreda och laglöshet herrskade på många trakter. Till denna