försökt bemägtiga sig fartygen för att på annat ställe sälja dem. Vi hafva hört omtalas två sådana, hvaraf vi påminna oss detaljerna vid det ena. Fartyget var amerikanskt. Under det besättningen åt middag, rusade en hop Chineser på stewarden, som i kabyssen var sysselsatt med bordsknifvars skurning. Han blef genast nedstucken, och beväpnade med knifvarna anföllo bofvarne de få på däck varande af besättningen, hvilka öfvermannades innan de öfriga hunno till hjelp. Emedlertid hade kapitenen, som skyndat ut ur däcks-kajutan, lyckats att, ehuru illa sårad, åter nå denna fristad och stänga dess dörr. Biträdd af en matros och en kanak från Honolulu, underhöll han från fönstren en så liflig musköteld, att Chineserna hals öfver hufvud skyndade ned i rummet. Luckorna pålades och fastspikades, och fartyget vände om till Amoy, som det lemnat blott ett par dagar förut. Det gjorde sig här af med sin vådliga last, och upphofsmännen till våldet, hvari endast en del af sällskapet deltagit, öfverlemnades till bestraffning åt de inhemska myndigheterna. Tiden nalkas att lemna China, och vi måste dessförinnan våga ett omdöme om nationen, ofullkomligt och osäkert som det måste vara. Man har i allmänhet i Europa öfver en bank ansett Chineserna som etora skälmar, och de hafva i sin ordning ej haft några smickrande begrepp om oss. Detta förhållande synes oss hafva hufvudsakligen hvilat på lätt förklarliga missförstånd mellan de båda folken, hvars så olika seder och tankegång ömsesidigt ej kunnat uppfattas. Europeerne hafva, tills för kort tid sedan, såsom profkarta på Chineserna haft just den sämsta delen af dem, Cantons befolkning, och de under tidernas lopp i hongerna residerande köpmän hafva kanske ej alltid varit egnade att gifva något högt begrepp om fremlingar. Vårt svenska faktori torde i denna väg just ej vara att skryta med, det efterlemnade ej obetydliga skulder. Fulla och gräliga matroser hafva ofta nog på Cantons gator tillställt slagsmål och oväsen, och man må ej förundra sig att dess befolkning, likasom andra menniskor, dragit förhastade slutsatser. De sednare årens händelser hafva bragt de båda folken — vi kalla Européer och Amerikanare här ett folk — i närmare beröring, och denna har framkallat blidare omdömen å båda sidor. Det kan väl ej förnekas att sinne för svek och intriger ligger djupt rotad hos Chinesen, kanske just till följe af hans i allmänhet fredliga natur. Han vill freden till hvilket pris som helst och ljuger hellre än han strider. Men att oärlighet i handel och vandel skulle vara något utmärkande karaktersdrag hos honom, är väl ej så alldeles gifvet. Herr Liljevalch uppgifver uttryckligen att ofantliga affärer i China uppgöras på god tro; sådant tyckes bevisa motsatsen. Vi hafva hört en i Canton länge bosatt köpman säga att man vid uppgörandet af en affär