glacisen: denna väg — kallad ”la calzada” — är planterad med träd, men deras dammiga och vissnade utseende fägnar föga ögat, och afsticker starkt mot den frodiga vextlighet man på kort afstånd ser höja sig mot himmelen. Kort innan solens nedgång far Manilas vackra verld hitut för att efter intagen middag njuta af aftonsvalkan, hvars behag man först efter någon tids vistande i ett hett klimat lär att rätt uppskatta. Promenaden sker i små låga, lätta vagnar, förspända med ett par af landets små, men starka och lifliga hästar, ett mellanting mellan norrbagge och ölänning, och fortsattes till en stund sedan det mörknat. Man håller alltid på vägens venstra sida, det midtpå lemnade vida rummet är förbehållet general-guvernören, som man nästan hvarje afton såg derstädes. Han åtföljdes af en liten afdelning infödde lansierer, på Luzoniska hästar, något större än de till vagnshästar i allmänhet begagnade. Ett par gånger i veckan utföres regementsmusik på en liten slätt vid calzadans närmast bron belägna ända. De promenerandes antal plägar då vara något större än annars, och svärmar af infödingar trängas kring stället. Musikcorpserne bestodo till betydlig del af infödingar, men direktörerne voro mest Tyskar, som lyckats ganska väl inöfva sina underlydande, ehuru de flesta stycken som uppfördes tycktes oss något bullrande, eller till och med skrällande. Gemenligen ser man på promenaden herrar och damer färdas i olika vagnar, ehuruväl undantag från denna regel ofta förekomma. Damerna äro väl klädda, och man ser ej sällan vackra ansigten. Hattar hafva ej ännu lyckats göra intrång, utan de, som ej begagna den spanska mantilian, pryda allenast sina glänsande hårflätor med en rosett eller en blomma, vanligen af någon mycket liflig färg. Den vältaliga solfjädern saknas naturligtvis ej. Oaktadt flertalet af de åkande består af Spaniorer, antingen från moderlandet utflyttade eller på ön födda, ser man ej sällan, i synnerhet om helgdagarna, infödda herrskaper deltaga i nöjet. Dessa damer äro ofta till löjlighet utstyrda med all slags brokig grannlåt, och vagnarne så fullproppade att man verkligen har skäl att beklaga de dragande öken. Likasom de flesta efterapningar, i synnerhet då de vända sig om klädsel och skick, taga de nämnda herrskapen sig illa ut vid sidan af originalerna. Goda körvägar leda åt flera håll genom Manilas flacka omgifningar, men sträcka sig ej långt inåt ön. För fremlingen medför dock det lilla som finnes den fördelen att han beqvämligen kan se sig litet omkring, och de många i stadens grannskap belägna byarne äro verkligen värda att se, ehuru man snart nog ledsnar vid den rådande enformigheten, det oupphörliga upprepandet af samma saker under samma form. Dessa byar äro nästan helt och hållet befolkade af Tagaler, öns infödingar; endast en och annan Chines har öppnat en mer eller