Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Sinkapoor och Batavia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundomgifna holmen Lusepara. Djupet minskades snart från sju till
fyra famnar; med holmen i sydvest slogs några kast endast tre och
tre qvart, men vi höllo då litet närmare Sumatra och fingo genast
öfver fyra. Likasom i Plata-floden har man dybotten i rännan, men
sandblandad då man nalkas den midt i sundets mynning liggande,
med Lusepara sammanhängande banken. Bästa farvattnet ligger här
närmast Sumatra, och man bör ej pejla Första Pynten vestligare än
N. t. V. Då vi nalkades Lusepara afgick lotsen för att i sin
medföljande segelbåt återvända till Sinkapoor, och passerande ungefär midt
emellan holmen och stranden satte vi kurs på Batavia. På eftermiddagen
syntes i sydvest masterna af ett sjunket mindre fartyg. Vädret
var mulet med små regnbyar, vinden svag från nordvestkanten; hafvets
temperatur hade sedan afseglingen från Sinkapoor hållit sig på 27°—29°,
luftens mellan 24°—30°, hvilken temperatur genom atmosferens
fuktighet blef ganska tryckande. På förmiddagen d. 4 fingo vi de
nordliga af småholmarna utanför Javas kust i sigte, strax på
eftermiddagen visade sig de höga bergen i öns inre, och kl. ¾4 ankrade
Eugenie på Batavia redd på sex famnars djup och dybotten. På redden
lågo åtskilliga holländska mindre örlogsfartyg, och befälhafvarens
öfver eskadern, kontre-Amiral van der Plaats flagg blåste på en liten
fregatt.
Långt inåt ön ser man höga berg uppsticka, men kustlandet är
helt lågt och så utan framstående föremål, att man knappast finner
något till ankarpejling lämpligt då moln och regnskurar skymma de
aflägsna bergen, något som under nordvestmussonen är ganska vanligt.
Sedan långliga tider är Batavia kändt för sin osundhet, och det förut
fattade omdömet minskas ej af de föremåls beskaffenhet, hvilka vid
annalkandet först möta den kommandes ögon. Den lilla flod, som
flyter genom staden, är medelst omgifvande murar ledd ett stycke ut
i hafvet; murarne hafva ett skäligen förfallet utseende och äro så låga,
att bränningen från båda sidor öfver dem rullar in i rännan, och
derstädes orsakar ett obehagligt sqvalp. På ena murens ända står ett
litet signalhus, hvars innevånare måste vara af amfibisk natur, emedan
sjön vid minsta blåst spolar öfver större delen deraf. På banken
utanför rännans mynning går stundom en sjögång, som sätter de bästa
båtar i fara. En blå flagg, hissad på vaktskeppet eller observatoriet,
tillkännagifver att det är farligt att landa, men Eugenies båtar
passerade flera gånger både ut och in under det flaggen blåste, och det
utan att skeppa en enda sjö. Inkommen i rännan har man ett par
tusen alnar att färdas mellan de af sjögräs slemmiga murarna, utanför
hvilka utbreda sig dyiga kärr, hvarest mangrovebuskar och smutspölar
på ett obehagligt sätt omvexla. En och annan Malaj var sysselsatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
