midt ses små skogsdungar uppsticka. Vägen slingrar nu öfver mindre backar och långs kanterna af med gulblommiga örter bevexta kullar. Man tager af till venster från landsvägen och nedkommer i en trång, sluttande dal, hvarest några tårpilar och cypresser tilldraga sig ögat. På den gröna gräsmattan under dessa träd har århundradets man tillbragt mången timma i läsning eller tankar, och på den af honom sjelf der utsedda fläck blef hans stoft nedsatt. En gammal neger bor derinvid i en af blomsterhäckar omgifven stuga: han omtalar med en viss stolthet huru han förr öppnat grinden för kejsaren och bjudit honom af det förträffliga vatten, som framsorlar ur en liten nära stugan belägen källa. Grafven är nu öppen och vi nedstego i den. Dess botten, tak och sidor äro stadigt murade af stora stenskifvor. Stället är outsägligt täckt, talande om stillhet och frid, och kanske har den starka kontrasten i de utsigter, man derifrån har, varit hvad som slagit an på den fallne kejsarens sinne, och kommit honom att välja denna fläck till sin hviloplats i lifvet som i döden. Den lilla gräsplanen grönskar så vänligt och leende och omslutes af kullar, hvilka genom de nyssnämnda gulblommiga örterna erhålla ett eget praktfullt utseende. När man blickar uppåt dalgången ser man blott grönska och frodighet: allt efter som dalen smalnar, fylles den allt tätare af träd och buskar, och deras grönska blir allt lifligare. Vänder man deremot blicken nedåt, ser man dalen vidgas och utbreda sig till en ohygglig svart grop, hvars skrofliga sidor tyckas bortvisa hvarje planta, som der vill söka rotfäste, och i hvars djup den fullkomligaste ödslighet herrskar. Den svarta lavan ligger der i all sin knaggliga nakenhet, men genom kontrasten tyckes den omgifvande grönskan så mycket lifligare. Den gamle negern visade oss en genväg genom en skogsbacke, hvarpå man skulle komma ut på landsvägen helt nära Longwood, Napoleons bostad. Denna lilla väg slingrade sig mångfaldigt genom skogsdungar, i hvilka skottsk tall spelar största rollen. Man kommer ut på landsvägen midt framför ett litet värdshus, hvarest vi beställde middag till återkomsten, och fortsatte derpå vår ridt. Högslätten på öns topp har ett utseende som man ej skulle väntat sig att finna mellan tropikerna. Omgifven af furuskog och täckt af en matta af fint gräs af den lifligaste grönska, liknar den mycket ett stycke af någon af Sveriges bördigare provinser innan vårfägringen hunnit alldeles försvinna. Man befinner sig nu omkring 2000 fot öfver hafvet, och klimatet är helt svalt. Öns högsta spets, Dianas Pik, uppskjuter till en höjd af ytterligare 1000 fot. Det nordiska utseendet förklaras af den omständigheten att större delen af öns flora består af