Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
som hade tillhört denna ättegren J). Aldeles lottlös blef den
parmesanska ätten icke, den fick Lucca för Parma, men
ersättningen var otillräcklig, 20 qv.-m. eller något mera.
Dock om man läser den artikel i kongressakten, som
handlar om Lucca, visar sig att en tanke verkligen fans på en
framdeles blifvande något större besittning, ehuru denna
framträder i kongressakten blott myckes lös och obestämd2).
Härvid stadnade Wienerkongressens beslut om Parma
och den bourbonska ättegrenen. Men ett par år senare blef
en öfverenskommelse träffad på sätt i kongressakten
antyddes, mellan stormagterna och konungen i Spanien. Ett
fördrag afslutades i Paris cl. 10 juni 1817 af innehåll att Parma,
Piacenza och Guastalla skulle efter erkehertiginnan Marie
Louises död hemfalla till infantinnan af Spanien Marie
Louise3), hennes son infanten Don Carl Ludvig och hans
manliga efterkommande, d. v. s. samma bourbonska
ättegren, som liade haft, men förlorat Parma och nu var
hänvisad till Lucca.
Men Österrikes och Sardiniens anspråk på grund af
fredsfördraget i Aachen (1748) förbehöllos för den händelse
att den bourbonska ätten i Parma skulle i en framtid
utslockna. Och under tiden egde Österrike att hålla
militärisk besättning i Piacenza4).
5. Lucca hade varit republik fore franska revolutionens
tid, men hade delat Venedigs och Genuas öde att republiken
förgicks och införlifvades i den napoleoniska
länderomfatt-ningen. Napoleon förvandlade republiken till ett
furstendöme, hvilket han gaf åt sin syster Elisa Buonaparte och
1) Detta förhållande kunde också vara en anledning för konungen
af Frankrike att icke motsätta sig det mindre tillfredsställande sätt,
hvarpå hans parmesanske anförvandter ställning reglerades. Eljest
kunde konungen i Frankrike, såsom hufvudman för hela bourbonska
huset, kunnat haft samma skäl som konungen i Spanien att protestera
mot kongressens beslut.
2) Art. 101.
3) De båda furstinnorna hade således samma namn.
4) Fördraget af d. 10 juni 1817 läses hos de Mårtens och de
Cüssy, 1. c., T. III, p. 339 samt i de Mårtens Nouveau recueil, T. IV,
p. 416.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
