Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•531
Ville han företaga något sådant kunde sakernas
ställning utveckla sig antingen på ett för honom mycket
fördelaktigt sätt i fall de öfriga magterna ville räcka honom
handen för att bryta den ryska öfvermagten i Constantinopel,
eller också till hans skada om stormagterna förenade sig
till samverkan med Ryssland för att uprätthålla Turkiet.
Detta senare sätt att behandla saken blef det bestämmande
när det andra egyptiska kriget utbröt (1839).
Formen var icke aldeles den samma som förra gången,
sultanen var nu den angripande, men angreppet gjordes för
att kufva den upstudsige vasallen. Der var en djup
fiendskap mellan Turkiets beherskare och Egyptens, sultanen
skulle vara Egyptens suverän, men var det i verkligheten
icke; paschan var i sjelfva verket Egyptens herre, men
skulle vara sultanens undersåte. Förr eller senare måste
antingen sultanen göra sin magt gällande eller paschan göra
sig fri. Ett tredje sätt var det, som verkligen skedde, att
saken bemedlades medelst ömsesidiga eftergifter.
Sultanen trodde sig vara tillräckligt rustad och angrep
paschan. Men utgången visade att sultanen hade
missräknat sig. Ibrahim Pascha slog Turkiets krigsmagt i den stora
drabbningen vid Ncsib (nära Eufrat) (jun. 1839) och
turkiska flottan kom genom förräderi i paschans våld1).
Nu var stunden kommen för Ryssland att göra sin tjenst
enligt fördraget i Unkiar-Iskelessi. Men det öfriga Europa
ville icke se Ryssarne i Constantinopel, de hade varit der
år 1833 och frukten deraf hade blifvit fördraget i
Unkiar-Iskelessi, man kunde icke veta hvilket nytt fördrag kunde
blifva en följd om en rysk armé nu åter fick nalkas den
turkiska hufvudstaden. Men en svårighet fans, att
Frankrikes politik var olik de öfriges, Frankrike gynnade
Mehemed Ali till en viss grad. Slutet blef att de fyra magterna
Ryssland, England, Österrike och Preussen afslutade sins
emellan och med Turkiet ett f ördrag i London d. 15 juli 1840.
Fördraget innehöll vissa vilkor, som skulle föreläggas
Mehemed Ali. Han skulle erhålla ärftlig besittning af
Egypten och lifstidsbesittning af en del utaf Syrien, men sulta-
1) Guizot, 1. c. T. IV, p. 331. Alison, 1. c. T. V, p. 536 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
