Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
när Napoleon III reste kejsarthronen. Men klen och
bräcklig var grunden, på hvilken denna thron var bygd, och
lika oviss är framtidens utsigt sedan samma thron har
ramlat. Åttatio år hafva förflutit sedan Frankrike sönderslet
sitt gamla statskick och ännu har Frankrike icke funnit
något nytt, som har blifvit beståndande. Republik har
Frankrike varit två gånger, men republiken har ej burit sig, den
tredje republiken, den nuvarande, är ej säker för sig sjelf
att icke han gör sig till monarki — på försök. Exemplen
finnas dock för ögonen, tre störtade monarkier, den
buona-parteska åren 1814 och 1815, den bourbonska år 1848 och
den senare buonaparteska år 1870. Detta sista exempel,
Napoleon III:s fall, är mycket lärorikt, det ställer i
klaraste dager huru lös ocli svag all politisk ordning i
Frankrike är. Kejsaren börjar ett krig, det händer honom att
han förlorar ett par fältslag, han råkar sjelf i
krigsfångenskap, genast är han afsatt, d. v. s. att så snart seger och
lycka ej följer honom, blifver han förskjuten. Sådant
händer icke i ett land der monarkien är en verklighet. Det
hände icke i samma Frankrike, på den tid, då detta land
var en verklig monarki, när kon. Frans I blef fången i
slaget vid Pavia (1525), men den tidens franska folk höll sig
fast vid sin konung i nöd lika väl som i lust. Så äfven
andra folk. Ej blef Carl XII afsatt när han låg under bela
fem års tid i Turkiet och var vid Pultava så grundligen
slagen som någon det blifva kan. Icke afsatte Ryssarne
sin kejsare derföre att han ej hade mägtat hindra Napoleon
från att intaga Moskwa. Detta kom derutaf att monarkien
liade rot och fäste i folktron, konungens, kejsarens
oumbärlighet var’ en för hvarje Svensk, hvarje Rysse afgjord sak.
Men så var det icke i vår tids Frankrike. Hade franska
folket trott på Napoleon, skulle han ej blifvit öfvergifven.
Ej hade han med oduglighetens svaghet och ej med
tyranniets missgerningar förverkat sin rätt. Men hans hastiga
fall bevisar att hans herravälde saknade stödet af trohetens
magt och icke var något annat än lycksökeriets, som ett
klokt begagnande af gynsamma omständigheter hade fört
till en lysande framgång, men som ej kunde bestå mot den
första flägten af olyckans stormvind. En magt, som så belt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
