Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
545
danska grundlagen åter fordrar den evangelisk-lutherska.
Personalunionen är således förebygd, men den händelsen att
t. ex. en son af en konung i Grekland kan i en framtid
befinnas vara närmaste arftagare till Danmarks thron är icke
omöjlig och denne furste kunde dä genom att öfvergå till
lutherska trosbekännelsen göra sin arfsrätt gällande. Dock
lärer äfven denna händelse vara i möjligaste måtto undan-
# o
skjuten genom ett inom familjen träffadt aftal. Åtminstone
är så sagdt att kon. Georg af Grekland skall hafva genom
en afgifven förklaring ’) väl icke aldeles afsagt sig sin och
efterkommandes danska thronföljdsrätt, men dock medgifvit
en sådan förändring att hans yngre broder med sin ättelinie
tager plats i arfsföljden framför den grekiska ättelinien. På
detta sätt skulle denna grekiska ättelängd blifva den sista
i ordningen bland de arfsberättigade ehuru den samma
genom sin börd intager andra rummet bland tre från kon.
Christian IX härstammande ättelinier. Kon. Christian IX:s
söner äro nämligen: 1:0 kronprinsen Fredrik, förmäld med
den svensk-norska prinsessan Lovisa, kon. Carl XV:s dotter
2:o kon. Georg af Grekland, förmäld med ryska
storfurstinnan Olga Constantinowna, kejsarens af Piyssland
brorsdotter. — 3:o Prins Waldemar, ännu oförmäld. — Men
under förutsättning af den nyss nämnda förändringen skulle
arfsföljden blifva: 1:0 kronprinsen Fredrik med hans
efterkommande. 2:o Prins Waldemar med möjligtvis blifvande
efterkommande. — 3:o kon. Georg med hans
efterkommande.
Egyptens regerande dynasti är Mehemed-Alis
efterkommande med besittningsrätten grundad på erkännande af
Turkiske sultanen i följd af fördrag med de europeiska
stor-magterna efter det sista egyptiska kriget (1839—41) 2).
Frankrike synes väl ej böra komma i fråga i denna
räkning sedan monarkien är afskaffad. Men denna förändring
är ännu så ny och de monarkiska anspråken äro icke så
utslocknade att det icke skulle förtjena att man erinrar sig
hvilken arfsordning var gällande i Frankrike under mo-
1) Almanach de Götha år 1865, p. 18 och 187G, p. 25.
2) Jfr öfv. T. 1, p. 528 o. f.
Svedelius: Europas Statskunskap. II.
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
