Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Raa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
463
och förklarade, att hon vore en utmärkt
skådespelerska samt otvifvelaktigt skulle
varda en stor konstnärinna. Man trodde
Jules Janin på hans ord, började litet
närmare iakttaga Rachels spel, och snart sjöngs
hennes lof i alla paristidningar, och
allmänheten intresserade sig för henne,
erfor till och med allt större medkänsla,
och det dröjde ej länge, förr än den
känslan utvecklades till eldig hänförelse. De
gamla klassiska teaterförfattarne hade
missvårdats under någon tid, men för Rachels
skull drog teatern åter fram deras
arbeten och egnade dem en värdig
uppsättning. Rachel spelade den ena stora
rollen efter den andra, såsom Emilies i
"Cinna", Hermiones i "Andromaque", Paulines
i "Polyeucte", Agrippines i "Britannicus"
samt titelrollerna i "Athalie" och
"Phé-dre". Hennes storhet var nu allmänt
erkänd och högt uppskattad. Men man
tyckte sig också vilja se henne i några nya
stycken. De som voro afundsjuka på
henne, och hon hade naturligtvis många
afundsmän, förklarade, att hon icke vågade
sig på nutidens dramatik.
Då skref fru de Girardin ett särskildt
stycke för Rachel, men denna gjorde icke
något synnerligt intryck. Man fäste sig
endast vid hennes utomordentligt dyrbara
drägt. Hon var då 23 år. Ej heller i
andra nya stycken gjorde hon mycken lycka,
men hennes framgång var stor deremot i
"Jungfrun från Orleans" och "Maria
Stuart". Likaledes lyckades hon fullständigt
i "Adrienne Lecouvreur", ett skådespel som
Legouvé och Scribe författat enkom för
att gifva Rachel tillfälle att lysa. För
hennes skull måste Ponsard öfverflytta
"Lucréce" från Odéon till
Théátre-Fran-c,ais och skref äfven för henne "Horace
et Lydie", men hon ville icke spela
samma författares "Charlotte Corday". Fru
de Girardin skref ännu ett par stycken
för Rachel, nämligen "Cléopatre" och
"Lady Tartuffe’’. Bland hennes största
triumfer var utförandet af Tisbes roll i
Victor Hugos ’’Angelo’’, hvilken man
jern-förde med hennes egen historia. Hon
hän-ryckte allmänheten dessutom i "Mademoi-1
I selle de Belle-Isle" af A. Dumas d. ä.
samt i "Diane" af E. Augier, men kunde
ej utplåna minnet af mademoiselle Mars
| i "Louise de Lignerolles" af Dinoux
(Goubaux) och Legouvé. Sedan uppträddehon
i "La czarine" af Scribe och i "Rosemonde"
af Latour de Saint-Ybars. Med alla dessa
roller i nutida skådespel hade Rachel, om
ock med olika framgång, visat sig icke
frukta den nyare dramatiken. Men
under det hon använde tid, möda och talang
på utförandet af sådana roller, upphörde
hon icke att spela de gamla styckena, i
hvilka hon alltid var säker på att rycka
åskådarne med sig, och som tyckas
fortfarande hafva utgjort hennes egentliga
styrka.
Rachels stora konst hade två
egenskaper, djup och enkelhet, hvilka aldrig
förfelade sin verkan. Hennes sätt att gå på
scenen, hennes ställningar och åtbörder,
hennes röst — allt bidrog att med de till
utseendet allra enklaste medel
åstadkomma gripande resultat. Ansigtsspelet var
också något högst anmärkningsvärdt. En
af hennes samtida har förklarat, att de
lidelser som bäst lämpade sig för hennes
natur voro de som äro mottagliga för en
våldsam koncentrering. Svartsjuka och hat
utgjorde grundbeståndsdelen i hennes
bästa roller, och då hon tolkade dem på
scenen verkade de mindre genom hvad de
sjelfva uttryckte än genom det lidande
som de läto ana hos den svartsjuke och
hatande. Det var i synnerhet en
omständighet som redan från början af hennes
konstnärsbana väckte hänförelse, och det
var den hastighet med hvilken hon nådde
konstens högsta tinnar, men den
omständigheten vände sig sedan emot henne. Det
föreföll alldeles underbart, att en ung
flicka utan uppfostran och bildning kunde
genast, liksom genom en instinkt, riktigt
uppfatta och vid återgifvandet på scenen
på fläcken träffa just hvad som var det
allra förnämsta i gamla mästerverk.
Hennes första roller visade strax huru högst
ovanlig hon var i detta afseende, men
detta ovanliga vardt sedan en vana för
åskådare och kritiken, och skådespeler-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
