Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Engelsk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
slipat vapen i händerna utan att begagna det. Och denna
konversationston, detta sätt att berätta och detta eleganta versmått
kunde utmärkt vål begagnas i det krig vari han låg med sitt
samhälle. I »Don Juan» (1819-1823) lät han det riktigt bryta ut.
Detta verk är ett allas krig mot alla, som icke finns maken
till i världslitteraturen: ett krig mellan Byron och Englands
förnämste borgare, vassa utfall mot hans personliga fiender, krig
mellan stämningar, lidelser, hån, krig mellan ämne och tonfall, då han
t. ex. med ett obarmhärtigt leende berättar de gräsligaste saker,
krig mellan diktaren och hans stoff och hans form, då han ideligen
förlorar tråden i berättelsen och strävar för att få fatt i den, och
då han låtsas som om det inte lyckades honom. Hans
förhållanden nu äro motsatta de som funnos under hans »lejon»-tid: då
hade hans korsarkostym varit en modedräkt som Brummels väst,
här har Brummelsvästen blivit en verklig korsarrustning. I denna
dandyton gycklas med allt, med känslor, religion och moral och
med läsarnas spänning, och icke minst med deras förargelse leker
han som katten med råttan. Han kan berätta allt till de yttersta
gränserna av vad som är tillåtet, och taga sats till språng långt ut
över dem; sålunda kan han skildra världen i hela dess brutalitet
och understryker gärna särskilt brutaliteten. Och Brummels väst
blir här världsvästen, som knappstöparen säger i Per Gynt»,
och vad Byron än skriver om, kärlekshistorier, skeppsbrottet med
efterföljande gräsligheter, skräcken vid stormen på Ismaïl, så är
dandytonen överallt den härskande. Den kan med rätta kallas den
engelska formen av den romantiska ironien», Byron drar sig inte
för att här höja sig över sitt högsta. Det är trumfen, med vilken
det blir stucket överallt. Det är då onödigt att fråga vem och
hurudan denna diktens hjälte är. Den person, som Byron givit
namnet Don Juan, är en marionett i hans land och diktens
verklige hjälte är lord Byron själv. Ingenstādes kan man studera
honom så som hår. Hans syn på världen, hans förakt för
densamma, hans cynism, hans sentimentalitet, hans upprorsande, hans
tvivel och hans tvivel på sina tvivel — allting är med här, och
konversationstonen färgas av alla stämningar, och från var och en av
dem kan han låna en gadd som riktas mot den engelska
aristokratien, mot vilken hela dikten var ett slag i ansiktet. Redan
inledningen är ett svidande piskrapp:
»
En hjälte fattas mig, en sällsynt brist,
då varje år ser både en och tu an;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
