Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Engelsk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
men skapar pressen en, ser man till sist
att han ej var den riktiga ännu, han;
jag vill det folket intet, det är visst,
och tar därför vår gamle vän don Juan
som vi ha sett på tiljan mången kväll
men allt för tidigt dra åt Häcklefjäll.
▬▬▬▬▬
―――
Detta är en utmaning till de flyktiga modenyckerna i Londons
förnäma värld, och tillika en utmaning till alla hederliga borgare,
för vilka blotta namnet Don Juan är något rysansvärt och
fasansfullt. Och för att göra det hela ännu värre sammanställer Byron
alla Englands modärna hjältar i forntid och nutid och hur
avskyvärt! vid deras sida hjältar från revolutionens och Napoleons
Frankrike - vi måste komma ihåg, att Bonaparte och Frankrike
på den tiden nämndes med avsky runt om i England. Nu är
handsken kastad, och Byrons ironi kan börja spela.
-
Övers. av C. V. A. Strandberg.
Den tar
söderns sol till
förbundsdet följer med ämnet
kamrat; låt Don Juan bli uppfostrad till det dygdemönster som
hans mor (ett satiriskt porträtt av Byrons hustru) vill han skall
bli, när 16-17 åren komma få nog de och donna Julias skönhet
bukt med dygdemönstret; och donna Julia kan ha den starkaste
pliktkänsla för sin femtioårige man (hon ville nog hellre ha honom
delad till två på 25), men ära, plikt och religion göra henne säker
på sig själv. De kunna stå emot allt, därför är det ingen fara,
ack, bara det inte hade varit sommarafton och månsken!
——
Och Julia talade i suckar bara,
till dess det för ett klokt ord var för sent,
och hennes tårar strömmade så klara,
Gud give hjärtat bara varit rent!
Men vem, som älskar, kan sin sans bevara?.
Ej såsom skulle hon så illa ment,
ty litet motstånd gjordes, och så gråt hon,
och viskande »jag låter aldrig» lät hon.
Men när hon överraskas av sin man, gömmer hon Don Juan
i hast och tar emot den äkta mannen som den kränkta hustrun,
berättar för honom med en munvighet, som ingenting kan hejda,
om hans ålder och om de tillbedjare, som ha suckat förgåves för
henne och då allting är slut, faller hon i en för tillfället passande
vanmakt som en kraftig final på det hela. — Sålunda hånar Byrons
ironi all borgerlig moral och ständigt vet han att tillägga: ja, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
