Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Manzoni och Leopardi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
-
Er war; so wie bewegungslos,
Nachdem der Mund erblasste,
Die Hülle lag, uneingedenk
Welch einen Geist sie fasste:
So steht die Welt wie schlaggelähmt
Bei dieser Kunde still.
Stumm denkt sie an den Todeskampf
Des Einen, schicksalvollen,
Und fragt, wann wohl ein Menschenfuss
Auf ihre blut’gen Schollen
Solch eines Daseins Riesenspur
Von neuem drücken wird . . .
Därefter tecknar Manzoni hans bild på S:t Helena i den välkända
ställningen med korslagda armar och skådande med tung blick ut från
stranden i skymningen efter dådlös dag, medan i hans tankar skansar
stormas och ryttarskaror bölja fram. Och då han kände som om
han skulle sjunka samman av smärta, skänkte Gud honom sin nåd
och tröst från sin evighets himmel.
Dessa dikter mötas i reflexionerna över Napoleons död och skiljas
åt i värdesättningen av Napoleon och hans verk. För dem båda
står världens ur stilla vid hans död, men båda finna att genom
hans andes eviga liv lõsas alla disharmonier. Hos den engelske
naturtillbedjaren ligger försoningen i att hans ande ger näring åt
jordens eviga liv, hos den italienske kristne diktaren däri att han,
världens stoltaste man, har böjt sig för Gud och är förenad med
honom. Formen är olika men det harmoniska intrycket gemensamt
för båda. Men komma vi fram till Napoleons personlighet, är
olikheten i stämningen så stor som gärna möjligt. Shelley tvekar
ej: hans engelska samtid fördömde Napoleon, därför att han var
revolutionens arvtagare och det konservativa Englands fiende. Hela
hans tid hade England stått under vapen mot honom.
Det var
tillräcklig orsak för den radikale Shelley att vara säker i sin
beundran och tro på, att Napoleon var världens »eld. Manzoni
däremot står gripen vid tanken på Napoleons verk och rykte, men
tvivlet kommer strax, och blott eftervärldens dom kan befria därifrån.
Bakom denna åskådning ligger en inre strid, och nog torde en
sådan utkämpas i varje italianares bröst. Hårda och djupa fotspår
hade Napoleon lämnat efter sig i landet redan första gången han
satte sin fot över Alperna. Genom sitt första fredsslut - Campo Formio
1797 hade han omstörtat Venedigs gamla republik och skänkt
den som byte till österrikarna: fristater och hertigdömen voro bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
