Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Romantiken i den slaviska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
krona, törnekronan. Folken komma för att se, och frankern ropar:
»Se, vilket folk! Ett fritt, oberoende folk!» Ragusa (Österrike)
ger honom ättika, Preussen galla, den moskovitiske soldaten sticker
sin lans i hans sida. Då böjer han döende huvudet och klagar:
Min Gud, min Gud, vi har du övergivit mig! - I fjärran tonar
då änglakōrens påsksång och halleluja. Broder Petrus lyfter sitt
ansikte mot himlen och han ser sitt land uppstå från de döda i
vita kläder, han visar folken sin högra hand med såren efter
spikarna. Tre ansikten har han (antydning på Polens tre delningar)
och en hemlighetsfull bok utspänd som tronhimmel över sitt huvud,
och som överskuggar hans kinder. Och från himlen ljuda
tordōnsröster: »Detta är frihetens synliga ståthållare på jorden!» Han
står högt över furstar, över folk, står på tre kronor, själv utan
krona. Hans liv är smärtornas smärta, hans titel Folkens Folk.
Hans namn är fyra och fyrtio. Gloria, gloria, gloria!
Dessa idéer överensstämde med den rörelse, som grep de polska
emigranterna runt om i Europa på 1840-talet. Den polske mystikern
Tovianski förkunnade en religiōs-politisk lära, vars huvudtanke var,
att Polen var mänsklighetens lidande Messias. Mickiewicz greps av
svärmeriet och många med honom. Han var anställd som professor
i Paris, men då han bara predikade om Polens mission, fick han
avsked. Sedan gav Napoleon III honom ett oansenligt ämbete.
Han dog i Konstantinopel under Krimkriget, medan han hōll på
att samla en polsk här mot Ryssland.
Samma tankar om hämnd, lidande och förtvivlan besjäla den
med honom samtidige SLOVATSKIS diktning. Den glöder av lidelse,
men saknar Mickiewicz’ klarhet och samling. Han predikade först
uppror och kamp till sista blodsdroppen, sedan då upproret
från år 1830 var kuvat syntes all kamp, allt arbete vara
förgāves. Den enda räddningen kan kanske finnas i själva lidandet.
Och till sist syntes honom världen vara styrd av en ond jätte
»Kung Ande», som pinar människorna för att tilintetgöra eller
härda dem; det vill Gud. Mot denna vildhet reste sig Polens tredje
store diktare, Krasinski. För honom gällde det först och främst
att rädda det polska folkets själ, att bevara dess hjärta rent och
kärleksfullt och bevara sinnets lyftning över tidens lidanden.
Mickiewicz’ starka, ljusa ande förmådde vid sidan av sin
hjärteskärande klagan över fosterlandets nöd skapa en patriotisk
hjältedikt i den ljusaste, starkaste durton: »Herr Tadeusz eller den sista
utmätningen i Lithauen.* Hans fosterlandskänsla förde honom tillbaka
till hans barndomsminnen, han såg hela Lithauens ridderskap fram-
* Översatt av A. Jensen.
――
"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
